Våga göra annorlunda – ta lärdomar från den krokryggiga kvinnans möte med Jesus

Det kan vara bekvämt att lägga ett raster av rätt eller fel över sitt eget, men kanske allra mest över andras liv. Bestämma sig i förväg och sedan sortera in olika handlingar efter en mall som egentligen inte är fel. Men ändå blir så tokig när verkligheten möter utopin. Vi förlorar den vackraste av gåvor, nämligen att känna igen friheten i Kristus och våga prova en ny tanke och följa konsekvenserna i spåret av en handling. Se tillbaka och snubbla fram, försöka igen och så småningom upptäcka vart den farbara vägen vidare tar mig. Inom kyrkan kan detta kallas andlig urskillning. Vi blir lätt ängsliga när det som sker inte hamnar rätt in i mallen, som en saknad pusselbit som inte faller på plats så mönstret kan växa fram.

En del situationer fungerar inte som vi planerat och i förväg tänkt ut. Det som ena dagen är helt rätt kan nästa dag inte alls passa om vi ska vara ärliga och i omsorg se vår nästas livssituation, ta den på allvar. Det krävs en hel del mod för att lägga undan pusslet och ta emot livet som det är. Inte försöka hitta på en väg som bara skaver utan verkligen möta det vi inte direkt känner igen och prova oss fram. Det är inte farligt att göra annorlunda, kanske till och med fel, om vi ödmjukt lär oss något. Men med det sagt så är min nästa den bästa måttstocken. Far någon illa för att jag sorterar in livet i dessa pusselbitar som ska passa ihop för att livet ska kännas tryggt, säkert och framför allt rätt?

Med allt detta sagt kliver vi in i en bibelberättelse där det man lärt sig att leva efter som det rätta får stryka på foten för en självklar verklighet. En lidande människa får möta Jesus. Men det är sabbat. Då får ingen verka. Jesus gör i de laglärdes ögon fel, som hjälper en medmänniska ut ur ett arton års långt lidande – på fel dag, enligt lagen. Men hon blir helad. Är inte det svar nog?