Andreas Norlén vet hur man skapar god stämning

Finländarna blev imponerade när Andreas Norlén i februari 2019 deklamerade den finska nationalskalden. Stående i en hotellobby, liksom på språng inför de uppställda journalisterna, återger Norlén alla 28 verserna i Johan Ludvig Runebergs tragikomiska dikt om Sven Dufva. 

Utantill.

Den som sett klippet inser att ­poesi för Andreas Norlén inte är pålagd fernissa han plockar fram för att glänsa. Nej, Riksdagens talman brinner för lyrik, lever den.

Misslyckad date

Han träffar även sin fru genom intresset för poesi. De får kontakt i en dating-app och ska ses första gången i Nässjö. Halva vägen var, han åker från Motala, hon från Malmö. Daten blir inget vidare. Maten på restaurangen är en katastrof. Utanför på torget har traktens tonåringar epatraktor-träff. Nässjö är inte stort och Norlén och hans blivande fru hör knappt varandra på promenaden. Hotellet har hyrt ut lobbyn till ett högstadiedisco. Det som återstår är att dra sig tillbaka till det ena hotellrummet och högläsa lyrik ur presenten Norlén tagit med till sin date: ”Svensk dikt” av Lars Gustafsson, den 700-sidiga tegelstenen från 1987 med allt från trollformler till Lars Norén.

Berättelsen om makarna Norléns första möte återfinns i introduktionen. Norléns antologi gör inte anspråk på att vara en översikt likt Gustafssons, han har istället samlat det han återkommer till och tycker om. ”Poesi är livet i koncentrat, förtätade beskrivningar av det som berör oss allra mest,” skriver Norlén. ”I dikten finns en kraft som har djupa rötter – i vårt kollektiva medvetande och vårt kollektiva minne […] poesin låter oss utforska vårt inre, den hjälper oss att se världen och våra medmänniskor.”

Det är lätt att hålla med. Norléns bok är hans personliga inbjudan till den som inte läser lyrik till vardags, en utmärkt introduktion. Han har valt ut drygt 100 dikter från 500 år med hänvisning till Kalmarunionens upplösning 1523, men tonvikten ligger ändå på 1900-talet och den samtida poesin.

Kan sin lyrikhistoria

Norlén kan sin lyrikhistoria. Här finns många kända listettor som Birger Sjöbergs ”Den första gång …”, Karin Boyes ”I rörelse”, Viktor Rydbergs ”Tomten” eller Harry Martinsons ”Juninatten”. Men han överraskar samtidigt i sin bredd och inkluderar även Ylva Eggehorns ”Livet på landet” och Malte Perssons ”En dikt”. 

Att han väljer att inte ordna sitt urval i kronologisk ordning gör att läsningen får oväntade kast. Det blir effektfullt när Julia Nybergs ”Vårvindar friska” från tidigt 1800-tal på nästkommande uppslag följs av Göran Palms ”Havet” ur Världen ser dig, från 1964. 

Fantastiskt kulturarv

Andreas Norlén har använt några av dikterna i sina tal. Den som följt honom känner igen Werner Aspenströms ”Sommarnatt” från riksmötets öppnande 2021. När kung Carl Gustaf firade 50 år på tronen läste Norlén ”Skogen” av Bo Setterlind för att bildsätta kungens intresse för skogsbruk och natur. Norléns mission är att visa läsaren hur dikten kan förklara och fördjupa världen, ge oss flera dimensioner av livet.

Det är omöjligt att inte tycka om Andreas Norléns bok. Det är en lättillgänglig samling, lika trevlig som en fika hos talmannen: Han vet hur man skapar god stämning och har medvetet valt bort abstrakta lyriker, även kända namn. Det är bra. På så sätt kommer hans guidebok få en given plats på såväl skolbibliotek som nattduksbord. 

Norléns visar på vårt fantastiska kulturarv och förklarar varför vi just denna stridiga försommar borde läsa mer svensk poesi: Däri finns livet i koncentrat, förtätade beskrivningar av det som rör oss allra mest. Ett redskap för oss att nå våra medmänniskor.