Kristnas uppdrag: Följ Herden och sök upp de förlorade fåren

De godaste av alla nyheter är att alla människor är älskade av den levande Guden. Den här berättelsen vill en gång för alla göra denna sanning tydlig. Den vill säga oss att alla människor är skapade till Guds avbild och har blivit inbjudna till en evig gemenskap med honom, en gemenskap som börjar redan i detta liv. 

När Jesus, Messias, trädde fram i Guds folks historia – vilket var förutsagt av Israels profeter (se till exempel Jesaja 52:13–53:13) – synliggjordes Gud Faderns kärlek och avsikt. 

Aposteln Johannes understryker i inledningen av sitt evangelium det eviga perspektivet: ”I begynnelsen var Ordet (det vill säga Jesus) och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud” (Johannesevangeliet 1:1). Det är, fortsätter Johannes, genom detta Ord som allt – ja allt – skapats (Johannesevangeliet 1:3). I kapitel 1:18 sammanfattar han hela det stora frälsningshistoriska perspektivet. Utan Guds vilja att i Jesus uppenbara sig själv skulle vi inte kunna lära känna honom: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat/uppenbarat honom för oss.”

I vår text berättar Lukas att olika grupper fanns nära Jesus. Han välkomnade alla med kärlek. Men inte bara det: där Jesus är finns alltid en möjlighet till omvändelse, nyfödelse, syndabekännelse och förlåtelse. 

Guds Ande drog människor till Jesus för att de skulle få möta Faderns, Sonens och Andens liv. Därför fanns de redan troende, som fariséerna och de skriftlärda i Jesu närhet. Självklart ville de vara med honom, även om de hade förbehåll när det gällde hur långt han tillät andra att få ta plats. Den konflikten blir tydligt avslöjad då Lukas meddelar oss att ”alla syndare och tullindrivare” kom till Jesus.

Vilken provokation det var, tyckte de skriftlärde och fariséerna. Jesus, om han nu var en profet, borde ju veta vad de var för sorts människor, eller hur? De ”förargade” sig, kände sig förorättade själva, eftersom de inte visades särskild respekt av Jesus. I liknelsen om den förlorade sonen (Lukasevangeliet 15:11-32) pekar Jesus på den hemmavarande sonens perspektiv, som liknade fariséernas och de skriftlärdas. 

För att de skriftlärde och fariséerna skulle uppmärksammas mer, kommenterar de att Jesus och lärjungarna åt och drack med de föraktade, syndarna och tullindrivarna. Detta borde han, enligt dem, inte göra. För att besvara deras kritik berättar Jesus tre liknelser om Guds förhållningssätt till vad som kan förloras: får, pengar och en älskad son. 

Lukas markerar att Jesus börjar tala precis ”då” de självrättfärdiga framfört sin kritik (vers 3). Liknelsen handlar om en herde som vakar över hundra får. Ett av fåren lämnar flocken och förirrar sig bort från de övriga. Jesus beskriver herdens ansvar genom att tala om att herden ”tappar bort” det hundrade fåret. Därför är det självklart att lämna de andra och söka efter det förlorade, även om de befinner sig i öknen, med alla dess faror. Jesus ställer här en direkt fråga till lyssnarna då och alla genom historien som hör liknelsen: ”lämnar han (herden) inte då de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det”? (vers 5)

Herden i liknelsen, det vill säga Jesus själv, gör exakt så. Det var därför syndarna och tullindrivarna kom till honom. De visste att han inte bara tog emot dem, utan de anade att han hade länge sökt efter dem.

I alla tre liknelserna blir det fest när det förlorade fåret har återfunnits, penningen hittats och framför allt när den förlorade sonen välkomnats hem igen av fadern. Vi kan lära mycket av dessa liknelser. Först av allt om hur oerhört efterlängtade alla är av Gud. Dessutom vill Guds Ande pröva våra hjärtan och peka på risken att bli så hemmablind att vi inte gläder oss då de förlorade har svarat ja på inbjudan att ta emot Guds räddning, frälsning igenom Jesus. 

Det är viktigt att inse att just nu finns det många sönderrivna får som sprungit långt bort från herden och fårhjorden. Det är inte bara Herden själv som ska lämna de övriga för att söka upp de förlorade! Det är alla kristnas kallelse. En förmån och en plikt. Det är slutligen värt att komma ihåg att herden – och församlingen – alltid förväntas vara beredd att lämna tryggheten och gå utanför sitt sammanhang för att söka efter ett förlorat får.