Israels politik kan inte rättfärdigas med Gamla Testamentet

Det är begripligt att bibellärare och andra troende vill läsa och förstå Gamla Testamentets 3000-åriga texter. Men när tolkningen av dem leder till acceptans av våld och förtryck i vår tid blir det problematiskt.

Nyligen läste jag en kort men tankeväckande kommentar av vännen Johan Mårtensson, fil dr i teoretisk filosofi, pingstpastorsson och katolik, på Facebook:

”Utvalda, ja, men till vad?” Det vill säga vad vill Gud egentligen med sitt utvalda egendomsfolk? Det är en rannsakande fråga i vår tid.

Israels historia och framväxt är kopplad till beskrivningar i Gamla Testamentet. I Netanyahus regering har partier suttit, och sitter fortfarande, vars tilltro till bibeltexterna är extrem. Och i våra kristna led finns enskilda, församlingar och pastorer som tycks försvara Israel i alla lägen oavsett vad landets försvarsmakt, IDF, ägnar sig åt. 

I Första Moseboken 12:3, heter det om Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”

Den kristna sionismen tycks vila på tolkningen att detta löfte gäller Abrahams efterkommande, Israels folk och i förlängningen den moderna staten Israel. Följer man denna tolkning vittnar texten om att Gud själv står på Israels sida och de som kritiserar Israel kan förvänta sig Guds förbannelse. Texten är teologiskt omtvistad.

Jag är väl medveten om att bedömningarna av vad som faktiskt sker i Mellanöstern går isär. Men kan det verkligen vara Guds mening att Israel 2025 ska bedriva krigsbrott, fördriva palestinier från sina hem, uppmuntra bosättarpolitiken på Västbanken och låta barn, kvinnor och män svälta på Gazaremsan?

Knappast. Religiösa bedömningar ur selektiva tusenåriga texter är rimligen en sak. Politik i vår tid en annan. När bokstavstrogna eskatologer övertolkar de gamla texterna, som även Netanyahu gör, och menar att dessa kan forma och försvara Israels politik idag, visar det tydligt på riskerna med att blanda gammal religion med dagens politik.

Se till exempel Guds våldsamma bud om att utrota Amalekiterna, hela folket med kvinnor, barn och spenabarn och djur (1 Sam 15:2–3, 5 Mos 25:17–19), ett bibelställe som Netanyahu har hänvisat till i samband med anfallet mot Gaza.

Johan Mårtensson fortsätter:

”Jesus själv sa att ’mitt rike är inte av denna världen’. Messias skulle inte upprätta ett jordiskt rike, ett Israel i politisk mening, utan istället frälsa hela mänskligheten. När delar av GT inte tolkas i ljuset av Kristus återstår en ren maktideologi …”

När jag läser en del bibellärares och kristna författares kommentarer om det ”bibeltrogna” försvaret av Israel blir jag förvånad och ibland sorgsen. Det är som om man med stöd av dessa gamla texter kan sopa vanlig mänsklig humanitet, etik och moral under mattan och samtidigt bejaka förtryck och våld. Det kan inte vara rimligt att kristna ska låta sig inspireras och ledas av en sådan bibelsyn.

Det är som om våldet och förtrycket blivit ödesbestämt och den enda vägen för Israel är att skapa fred med stridsvagnar och bomber. Bör Israel och dess armé i det avseendet vara ett föredöme för andra länder och det internationella samfundet?

Författaren Göran Rosenberg lyfter i sin utmärkta bok ”Det förlorade landet, en personlig historia”, uppdaterad version 2024, ett annat perspektiv:

”Ein brira”, inget val, är ett hebreiskt uttryck som i Israel kommit att förknippas med den statsgrundande myten om att staten Israel aldrig haft något val, att historiens krafter och geopolitikens villkor ställt den unga staten inför vägval där det bara funnits en väg att göra och en väg att gå. Det är givetvis inte sant. I Israels historia har det funnits val som inte gjorts och inte prövats. Vart de hade kunnat föra vet vi inte. Vad vi vet är att de vägar som valts har fört Israel in i en återvändsgränd. Den geopolitiska sårbarheten har ökat, den militära övermaktens förmåga att leverera säkerhet har minskat och de redan sköra förutsättningarna för en israelisk-palestinsk försoning har skjutits sönder till förmån för idén om ett folks herravälde över ett annat i landet mellan floden och havet.”

Alltför sällan kan man läsa eskatologers analyser om vilka krav Gud ställde på Israel i fordom tid. Mitt, och många andras intryck av bibeltexterna är att Gud också hade långtgående förväntningar på Israels moral och etik och följde man inte Guds anvisningar blev det konsekvenser.

Är det något som bör vara efterföljansvärt i vår tid är det väl just det. Vad ville och vill Gud med sitt egendomsfolk? Fördjupade teologiska utläggningar om detta är rimligen viktigt när vi försöker tolka de gamla texterna och överföra dem till vår tid.