Owe Johansson: Livsluften en kristen får andas stavas förlåtelse

Bibelutläggarna är överens om att Matteus i kapitlen 18–20 samlat den del av Jesu undervisning, som utgör ett fjärde tal, det så kallade Kyrkoordningstalet. Det är möjligt att den före detta tullaren Levi tänkte så systematiskt, när han sammanställde det som skulle bli den längsta berättelsen om Jesus i  Nya testamentet, löftenas Messias, världens Frälsare, Guds Immanuel.

Men kan man inte se det lite enklare också? Lärjungarna är på vandring med sin mästare. Tre år har de varit tillsammans, mycket har hänt, som lett fram till deras slutsats uppe vid Caesarea Filippi i norr i 16:16: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Vandringen fortsatte, över upplevelsen på förklaringsberget, ner genom Jordandalen och upp till Jerusalem, med intåget från Olivberget och de skälvande dagarna fram till påsk och det sanna påsklammets offerdöd, Jesu kors på Golgata kulle – och så uppståndelsen, bekräftelsen, segern.

Kan man inte tänka sig att det var detta Jesus ville samtala med lärjungarna om på deras sista vandring? Den som gick mellan bergen – förklaringens berg och försoningens kulle. Just det är ju polerna i det kristna livet: att i tron se Jesus i hans härlighet och att ständigt få komma med sina egna brister och tillkortakommanden till korset och ta emot förlåtelsen på nytt. Däremellan ligger det vanliga livet i familj, församling och samhälle, där vi är satta att vara jordens salt och världens ljus. Hur ska det gå till? Jo, här i vårt textavsnitt får vi hjälp för vardagslivets välsignade vandring.