Marcus Pollack: Vill barnen på ”Varför kristen”-kontot vara en del i Barkenboms kulturkrig?

I sommar passerade kontot ”Varför kristen” 14.000 följare på Instagram. Det gör det till en av de större kristna plattformarna på sociala medier. Innehållet är enkelt och effektivt: korta videor där tonåringar berättar om sin väg till tron blandat med vittnesbörd om bönesvar och mirakler. Det är dramatiskt med starka kontraster. Ibland medverkar barn i yngre tonåren.

En av programledarna och kontots mest tongivande profiler är den tidigare pingstpastorn Josef Barkenbom. Vid sin sida har han Carl-Oscar Horgby. Tillsammans driver de Youtube-poddar under ”Varför kristen”-paraplyet. 

Här är tonläget annorlunda än i de korta Instagram-vittnesbörden. Samtalen kretsar kring vad en kristen kan och ska tycka, om moral, samlevnad och vikten av att ta tydlig ställning i aktuella frågor. 

Tonen hos Josef Barkenbom och Carl-Oscar Horgby är grabbig och generaliserande. I ett avsnitt skämtar de om att man knappast kan kalla sig kristen om man är socialdemokrat och råkar bo på Södermalm. I ett annat utpekas vissa kyrkor som farliga eftersom de inte följer Bibelns bokstav. Samtidigt ges omskrivna WAO-church en klapp på axeln. De har fått ”negativ publicitet i Expressen” och behöver stöd. 

I ett avsnitt diskuterar duon den frikyrkliga traditionen att göra vapenfri militärtjänst. Visst ska man älska sina fiender, men om det krävs måste man vara beredd att döda. Bibeln förbjuder mord men inte dödande i sig, menar de. I en passus berättar Josef Barkenbom fnissande om en kvinna i USA som gömde en pistol inuti sin bibel när hon firade gudstjänst. Budskapet är tydligt. Vapenvägran är naivt. En sant kristen ska kunna försvara sig med våld. Män ska skydda sina kvinnor. 

När ”Varför kristen”-kontot i sina poddar hamnar i denna typ av svart-vit kulturkrigsretorik reduceras evangeliet till en identitetsmarkör. I samtalen mellan Josef Barkenbom och Carl-Oscar Horgby finns ett politiskt raster där rätt åsikt och rätt moral används som prövosten för vem som räknas som äkta kristen. Det är samma logik som präglar den kristna nationalism som vuxit sig stark i USA och som nu får fäste i högerkonservativa miljöer i Europa. 

Det här blir ett problem eftersom målgruppen för ”Varför kristen” är barn och unga. I stället för att förmedla en tro som kan bära genom livets skiftningar reduceras poddsamtalen ofta till radikala checklistor för ideologisk renlärighet. Det är en fattig bild av tron och den gör barnen en otjänst. Livet är mer komplext än enkla dikotomier mellan rätt och fel, gott och ont. Redan i 20-årsåldern upptäcker de flesta att världen rymmer fler färger än svart och vitt.

Vid sidan av ”Varför kristen”-podden är Josef Barkenbom programledare på Riks, Youtube-kanalen som Sverigedemokraterna lanserade med uttalad ambition att bli ett svenskt Fox News. 

I sina flöden delar Josef Barkenbom sömlöst innehåll från egna Riks-programmet ”Varför då?” med återpubliceringar från ”Varför kristen?”. Programnamn, tonfall och tilltal är förvillande lika: världen framställs som enkel, problemen har raka svar. För den som följer Josef Barkenbom är det dock svårt, för att inte säga omöjligt, att se var evangelisationen slutar och partipolitiken tar vid.

Kristen tro är politisk i sin praktik – i hur vi behandlar vår nästa, i omsorgen om de svaga och i ansvaret för samhället. Den är däremot inte partipolitisk. Att ”Varför kristen”-innehållet lutar åt en högerkonservativ världsbild väcker därför frågor, inte minst givet de många barnens medverkan på kontot.

Om barn ska förekomma i medier måste ansvarig utgivare göra noggranna avvägningar. Det handlar inte om teknikaliteter utan om ansvar, moraliskt och juridiskt. Vuxna kan fatta avvägda beslut om hur och på vilket sätt de vill medverka i medier. Barn och tonåringar kan inte det. Det här är en självklarhet i mediebranschen och något som det pressetiska systemet tydligt slår fast. 

De barn som medverkar på ”Varför kristen” kommer få leva med sina klipp långt efter att likes:en slutat ticka in. Frågan är om de själva förstår det. Vill den 14-årige killen som talar om droger och dåligt umgänge kännas vid sin berättelse den dag han söker första sommarjobbet? Har hans föräldrar gett sitt godkännande till publiceringen? Och även om de har det, är det verkligen klokt att barns röster görs till en del av ett digitalt arkiv med tydlig politisk underton? 

Med växande räckvidd följer ett ökat ansvar för personerna bakom ”Varför kristen”-kontot. Vad vill man vara? Ett forum för tro eller ytterligare en arena i kulturkriget? Avsaknaden av ansvarig utgivare blir oavsett problematisk när videor på barn publiceras. Frågan är om Josef Barkenbom och Carl-Oscar Horgby är beredda att ta ett publicistiskt ansvar, eller nöjer man sig med att fortsätta som opinionsbildare utan de etiska krav som ställs på andra medier.

Fotnot. ”Varför kristen” har erbjudits att replikera på och kommentera denna artikel.