Kampen mot det upptrappade våldet måste gå vidare

”Det handlar om att skydda andra människor från de grovt kriminellas våld.” Orden kommer från den ende överlevande, närpolischefen Kenneth Eklund, efter det brutala rånet på en bank i östgötska Kisa i maj 1999. 

I senaste lördagsmagasinet skriver Dagens Nyheter om tankar och känslor som drabbade denne polisman, efter att han lyckades undgå skotten från bankrånarna Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv. 

Andra drabbade var bland annat teaterproducenten Isa Stenberg, som var med och satte upp den omdebatterade regissören Lars Noréns pjäs ”7:3”. Tanken var att en teaterproduktion skulle hjälpa grovt kriminella bort från brottets bana till ett fungerande liv i samhället.

Under alla dessa 25 år som gått sedan Noréns pjäs sattes upp, och morden på två poliser genomfördes av de senare dömda rånarna, har debatten varit intensiv. Ska kriminalvården engagera sig i rehabilitering av kriminella? I fallet med 7:3-pjäsen, och det efterföljande brutala bankrånet, blev inte teateruppsättningen en väg bort från brottets bana för dessa rånare.

De senaste årens explosion av brutala skjutningar på våra gator har satt fokus på en tidigare alltför slapp kriminalpolitik i Sverige, med bland annat frigivning efter att två tredjedelar av dömdas straff avtjänats. Det har länge sagts att fängelser rehabiliterar inte en brottsling och det ligger säkert åtskilligt i det. Men det finns flera sidor i dessa svåra frågor, bland annat brottsoffrens situation. I artikeln lyfter Dagens Nyheter fram den smärtan när de skildrar efterverkningarna av de brutala polismorden i Malexander. 

Den tidigare närpolischefen Kenneth Eklund, som mirakulöst överlevde rånarnas automatkulor och handgranater, har sedan dess hållit hundratals föreläsningar och även skrivit en bok, ”I skottlinjen”, om detta. Det brutala bankrånet, och efterföljande händelser, gjorde att ett par föräldrar förlorade sina söner, två kvinnor sina män och fyra barn fick inte växa upp med sina fäder.

Malexandermorden och många andra brutala kriminella handlingar, har förändrat svensk kriminalpolitik. Merparten av svenska folket står nog helt bakom de straffskärpningar som riksdagen beslutat om. Men livet kommer inte tillbaka till den som förlorat nära och kära. Och våldet på våra gator har inte upphört. 

Det finns inga lätta eller uppenbara svar på hur våldsspiralen ska kunna brytas, även om många bra insatser gjorts. Kampen måste gå vidare och den har flera sidor. Många sargade brottsoffer har vi fått, liksom en brutal ökning av otryggheten i vårt land som gett oförutsedda effekter.

Både i Sverige och andra länder finns tack och lov hoppfulla exempel där brutaliteten i någon mån brutits. Men kampen mot det upptrappade våldet, som också drabbat oskyldiga, måste gå vidare. Hoppet om förändringar kan aldrig överges. Vägen dit har inte svartvita lösningar och misstag begås i försöken att stoppa våldet. Men kampen måste fortsätta och alla goda förslag till förändringar måste prövas.