Sameföreningar och kyrkor firade sydsamiskt testamente

Tillbaka i nutiden drabbas vi återigen av årets julkalenders huvudsakliga narrativa problem. Så fort karaktärerna kommit hem från en två episoder lång sejour i forntiden stannar äventyret upp i ett helt avsnitt. Det enda av intresse i dagens del är mamma Moas lokalpatriotiska namninsamling (Rådhuset tillhör ju Kråksjös invånare, inte några utbölingar!) som inte lyckas ändra kommunpamparnas åsikter.

Planen för att hitta skatten, och familjen Östskogs pappa är nu att åka tillbaka till julen 2020 då han försvann. Mycket klyftigt! Vi håller tummarna för ett kostymdrama från 2020 med munskydd, två meters avstånd och kanske en och annan antivaxxare.

Bålen förbereds och Loa Falkmans lilla biroll blir snabbt en favorit när han försöker blidka mobben: ”Här ska brännas häxor, den saken är klar”.

De anklagade kvinnorna fäller lustiga, anakronistiska kommentarer som tagna från feminismboomen 2014 om gubbförkylningar och män som inte fäller ner toalocket innan Clint, Bengtsson och Vida kan återvända hem igen.

Vad är Cindys planer för Tråksjös – förlåt – Kråksjös rådhus? Jag vet inte och jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag vet inte om jag har varit tydlig än, men jag vill se en skattjakt. Jaja, nog är det i alla fall lite gemytlig när mamma Moa samlar sina vänner för att lussa genom staden och samla in underskrifter för att rädda byggnaden.

På 1600-talet ställs Vida inför rätta i en häxprocess under en domare, charmigt porträtterad av en nonchalant Loa Falkman. ”Nej, jag tror att vi får döma dem till döden, va?” säger han nonchalant medan pöbeln står och hejar på.

Det blir spännande att se hur SVT hanterar ett så barnvänligt ämne som häxbränningar i morgondagens avsnitt.

Mamma Moa tror sig ha upptäckt en ny vänskap i Cindy från grannstaden och försöker planera en gemensam historievandring genom Tråksjö – förlåt – Kråksjö. Den sluge konkurrenten, infatuerad av Jacop Andersens ideologi, har dock andra planer i kikaren då hon ämnar att köpa upp den lilla bygdens rådhus.

Stadens tekniknisse, Mårten, hjälper Clint att framkalla bilder från sin pappas gamla kamera. Bland bilderna finns ett foto på en mystisk skrift vars titel låter som en avslagen Harry Potter-bok som J.K Rowlings förläggare ansåg vara för religiös: ”Abbedissans bekännelse”. Äntligen (!) en ledtråd till skattjakten som aldrig börjar.

Men lika fort som mitt hopp efter den utlovade skattjakten tändes släcktes det igen. I familjen Östskogs hem experimenterar nämligen syster Vida med tidskikaren och försvinner tillbaka till 1600-talet där hon blir prompt anklagad för att vara en häxa.

Den som längtat efter att se en tidsresande skattjakt (jag) blir återigen besviken. Istället för att söka efter rikedom tar Bildsköne Bengtsson med sig Clint till det discoklingande 70-talet för att dricka chokladzingo.

Clints syster Vida, vars roll varit så intetsägande att jag inte ens tänkt på att nämna henne under tio avsnitt, får äntligen något att göra när hon hittar tidskikaren i Clints ryggsäck.

Är detta femte gången i ordningen som tidsskikaren hamnar i fel händer? Om jag hade ett magiskt föremål som kunde transportera mig genom tid och rum, och vars krafter kunde återförena mig med min försvunne fader hade jag haft lite bättre koll på den! Men det kanske bara är jag.

Bildsköne Bengtsson använder tidsskikaren för att lura in den lömske Jacop Andersen till nutiden. Där hamnar han mitt i Clints mammas teaterföreställning om Tråksjös – förlåt – Kråksjös historia. Andersen gör en utmärkt insats som sig själv i skådespelet vilket imponerar på turismrivalen Cindy. Kommer detta ena småstaden med Överhult? Nja, snarare verkar det som att incidenten gjort Cindy fascinerad av Andersens bisarra vargkult.

Den huvudsakliga skattjakten traskar långsamt framåt – för långsamt om du frågar mig – när Clint söker efter ledtrådar i sin pappas gamla kamera.

Skattjakten är (äntligen) igång! Bildsköne Bengtsson och Clint åker tillbaka till 1830-talet för att luska ledtrådar hos Jacop Andersen, en slags Bergman-aktig pamp som huserar i samhällets Rådhus.

Bengtsson får nu en mer framträdande roll när han charmar sig – eller kanske sluddrar sig – fram. Simon Sköld spelar rollen med en tillbakalutad coolhet men ansatsen gör det stundtals svårt att höra vad han säger. Nå väl, replikskiftet med Andersen fick mig att skratta till:

”Om jag nu visste var skatten fanns, skulle jag dela informationen med er?”

”Ja, det vore bra! Och enkelt för oss.”

SVT skruvar upp läskighetsgraden – för barn alltså, inte för mig – när det visar sig att Jacop Andersen är medlem i ett ockult sällskap med dille på vargar. Det tidsresande radarparet infiltrerar mötet i en skumraskig gränd och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Andersen utifrån den dåliga uppslutningen av medlemmar. Bengtsson och Clint utgör en tredjedel av deltagarna. Jag antar att salta pinnar och äppeldryck med ciderkaraktär inte var uppfunna än.

Vi lämnas med ytterligare en cliffhanger när de oinbjudna gästerna avslöjas av den ylande kultledaren.

Efter gårdagens löfte om en tidsresande skattjakt bjuds vi idag på ett klassiskt utfyllnadsavsnitt för att alla karaktärer ska hinna hamna på rätt platser.

En kreativ sekvens där Clint skickar Bildsköne Bengtsson till olika tidsepoker hade gärna fått vara ännu längre. Att vi inte får ett helt avsnitt av tidshoppande mellan karoliner på krigsfältet, grottmänniskor på istiden, poliser vid Norrmalmstorgsdramat och herrlandslaget under VM 94 vittnar om dåliga budgetära prioriteringar inom public service. Kan någon kontakta Tidögänget?

Cliffhangern från gårdagens avsnitt blir löst på ett odramatiskt ögonblick när det visar sig att det bara var Märta som tog tidskikaren. Låt oss slå upp "antiklimax" i Svenska Akademiens ordlista.

Sviken av Gustav Vasa åker Clint tillbaka till framtiden och den snöiga småstadsmiljön. Tack och lov, känner denna tittare. Två avsnitt i brun 1500-talsmiljö räckte gott och väl.

Avsnitt sju utgör en tydlig början av julkalenderns andra akt. Skatten som nämndes i avsnitt ett gör sig påmind då Clint hittar sin faders gamla skattkarta med utplacerade årtal. Kartan vittnar om en skattjakt genom olika tidsepoker, en idé med hög narrativ potential. Om ”Tidstjuven” lyckas leva upp till den så är det mycket möjligt att vi har en modern julkalendersklassiker på lager.

Clint är strandad på 1500-talet och hamnar i ett lättsamt samtal med den jämnåriga flickan Märta om fotografier, mobiltelefoner och – låt mig se så att jag läser rätt – barnaga.

I nutiden har Cindy, högsta hönset på Överhults turistbyrå, trappat ned sin smutskastningskampanj mot Tråksjö – förlåt – Kråksjö, eftersom hennes kristall (suck) har sagt åt henne att inte ägna energi på förlorare.

Tillbaka till dåtiden konfronterar Clint Gustav Vasa på ett värdshus när danskarna sparkar in dörrarna med dragna svärd. Mitt i allt tumult försvinner kikaren igen.

Varje julkalender kommer förr eller senare till en punkt då det känns som att manusförfattarna fastnat. Detta är det andra avsnittet i rad, och tredje överlag, som avslutas med att tidskikaren försvunnit.

Känslan är att följetången står och snurrar (h)julen utan att riktigt komma någon vart. Att denna känsla infinner sig redan vid avsnitt sex är oroväckande. Låt oss hoppas att de snart hittar tillbaka till vägen igen.

Det omaka paret får relativt oceremoniellt tillbaka kikaren från Bildsköne Bengtsson i en sekvens som känns något krystad. Man hade kanske förväntat sig att en tidsresande mästertjuv skulle göra lite större motstånd mot ett avväpnat barn och en rotund monark? Clint och Vasa beger sig i alla fall hemåt för att skaffa proviant inför en resa tillbaka till 1500-talet, där de ska hitta den försvunne pappan.

Avsnittets tempo saktas ned när Clint erbjuds en pepparkaka av sin moder. Om den knäcks i tre bitar får han önska sig något. Han vill förstås att pappan ska komma tillbaka. Musiken sväller i bakgrunden och ett leende sprider sig över Clints läppar. Ett finstämt ögonblick av julig sentimentalism som fyller mig med värme.

Tempot trappas återigen upp när Clint och Vasa kalibrerar kikaren för att hamna i Tråksjö – förlåt – Kråksjö år 1520. Väl där lämnar Gustav Vasa den unge pojken till sitt öde och smiter iväg med kikaren i egen hand.

Än så länge har julkalendern hållit sig undan kontroverser, men nog kan jag tänka mig att en och annan nationalromantiker blir upprörd över att Sveriges forna mäjestät reduceras till en nonchalant, tjuvaktig pepparkaksnarkoman. Nå väl, även solen har sina fläckar.

Clint är förståeligt upprörd på Vasa. Kungen framställs här som en loj pastisch av komikern Jonathan Unge med översittande personlighet och förkärlek för socker.

Den Karlsson på taket-aktiga ansatsen börjar redan nu gå mig lite på nerverna och jag hade inte haft något emot om kära Gustav skickades tillbaka till 1500-talet igen.

Regenten skissar dock en fullgod fantombild av tidstjuven, tämligen imponerade för någon som föregår tuschpennan med tre till fyrahundra år.

Clints mamma (som tydligen heter Moa?) visar upp sin reklamfilm för Tråksjö – förlåt – Kråksjö. Videon på den flimrande tjock-tv:n, väcker slumrande minnen från lågstadiets filmvisningar där en inrullad 26-tummare var att likställa med en bioupplevselse, men imponerar inte riktigt på stadens kommunnissar.

Clint och Gustav Vasa spårar Bildsköne Bengtsson till en skattkammare under stadens ruin.

Spänningen är olidlig.

”Hur vet du att det är en dansk?” frågar Clint.

”Förstår du vad han säger?” är Gustav Vasas replik.

”Nej”

”Då är det en dansk!”

Det är fint att se att SVT för vidare något av de svenskaste vi har – en bitter fejd med dansken.

Clint, som för övrigt är den enda 11-åringen i världen med en Kenny Starfigher-affisch på väggen, skickar tillbaka dansken till det förflutna med tidskikaren och tvingas nu gömma Gustav Vasa för resten av familjen.

Den mystiska vännen som göms för huvudpersonens familj är ett slitet motiv i ungdomsfiktionen och det känns lite trött när Gustav Vasa puttas in bakom Clints gardiner. Nå väl, nu kan Svea rikes landsfader i alla fall sälla sig till popkulturella ikoner som E.T, Järnjätten och Eleven från ”Stranger Things”.

På Tråksjös – förlåt – Kråksjös gator går Clints mamma runt och filmar en aversiv lokalbefolkning i hopp om att någon ska lyfta fram ortens positiva drag till en viral reklamfilm.

Under tiden smiter Bildsköne Bengtsson in i familjens hus och snattar tidskikaren rakt framför ögonen på Gustav Vasa.

Clint rusar förgäves ut till stadens ruin för att hitta pappan samtidigt som Överhults turistbyrå blivit alltmer offensiva i sin kampanj mot Tråksjö – förlåt – Kråksjö.

Kortspelande kommunpolitiker i grå byråkratkostymer kan inte hjälpa till, så mamma Östskog får planera en strategi mot grannstaden tillsammans med lokala eldsjälar.

När Clint tittar genom kikaren jagas en härligt anakronistisk Gustav Vasa in till nutiden, tätt följd av en dansk soldat. Morgondagen får utvisa om public service indoktrinerar en ny generation unga i klassiskt danskförakt.

Clint rusar förgäves ut till stadens ruin för att hitta pappan samtidigt som Överhults turistbyrå blivit alltmer offensiva i sin kampanj mot Tråksjö – förlåt – Kråksjö.

Kortspelande kommunpolitiker i förtjusande grå byråkratkostymer vill inte hjälpa till, så mamma Östskog får lägga upp en egen strategi mot grannstaden tillsammans med lokala eldsjälar.

När Clint åter tittar genom kikaren jagas en härligt anakronistisk Gustav Vasa in till nutiden, tätt följd av en dansk soldat. Morgondagen får utvisa huruvida public service kommer indoktrinera en ny generation unga i klassiskt danskförakt.

Årets julkalender börjar i det förflutna. En flashback till 2020 blir en påminnelse om att det gått fem år sedan pandemiåret.

I ett julpyntat hem finner vi familjen Östskog, som hämtade från ett klassiskt julvykort eller en reklamfilm för skandinaviska soffgrupper. Familjens patriark sitter vid pianot och leder familjen i julig allsång innan han kliver ut i farstun för att köpa tidningen. Sonen Clint protesterar men pappan försäkrar sig om att han snart kommer tillbaka. Men varken någon tomte eller pappa infinner sig i hemmet. Fadern är spårlöst försvunnen i ett mystiskt ljussken.

Fem år senare är Clint 11 år gammal och han ”hatar julen”. Julgranar, adventsljusstakar eller önskelistor finns inte på kartan. Istället snärjer han in sig i rött garn när han försöker lösa mysteriet bakom pappans försvinnande.

Med träblåsinstrument som snodda från Ludvig Göranssons ”Mandalorian”-soundtrack, vittnar intromusiken om ett spännande juläventyr.

Mitt i Clints undersökande charmas jag av klassisk småstadsromantik när hans mamma försöker blåsa liv i Tråksjös – förlåt – Kråksjös turistverksamhet. Det lilla samhället ”har ju så mycket”: ett torg, en ruin och en sägen om att här kanske funnits en skatt.

För mig som van julkalendertittare känns det onekligen som en plantering inför framtida eskapader. Modern hamnar i klinch med grannstaden Överhults turistbyrå. Som bäddat för lågintensiv Hallmark-dramatik.

Av de senaste 15 årens julkalendrar innehåller nästan en tredjedel tidsresande karaktärer. Julkalendrarnas fixering vid tid konkurreras endast av Schweizare och Christopher Nolan, Hollywood-regissören som gjort tidsbändande till sin musa i filmer som ”Inception” och ”Tenet”.

”Tidstjuvens” löfte om tidsresande infrias när Bildsköna Bengtsson – ett utmärkt namn för en skrävlande hjältefigur alltför förtjust i sin egen spegelbild – stormar ut ur Clints garderob.

Den mystiske figuren glömmer kvar en mystisk kikare som kan se in i olika tidsåldrar. Clint blickar tillbaka till 1500-talet där hans pappa säckat ihop framför en runsten.

Med fina kulisser och charmiga karaktärer ger årets första avsnitt goda förutsättningar för en mysig och äventyrlig följetång. Samtidigt tenderar julkalendrar att tyngas ned av diverse olika sidospår. Låt oss hoppas att fokus förblir på dess centrala mysterium.

Lovsångsteamet leder publiken i lovsång och tillbedjan. Strålkastarna blinkar febrilt när sången når sitt crescendo.

– Jesus, Jesus, Jesus, skanderar publiken innan lovsångsteamet börjar spela ”Praise” med bas som skulle kunna registreras på Richterskalan.

45 minuter efter avsatt sluttid går konferensdeltagarna ut i den kyliga oktoberkvällen. Efter en intensiv heldag är Jesus Conference över för detta år.

Efter predikan och ett lovsångspass uppmuntras publiken att ta varandra i hand och lyfta de mot himlen. Initiativtagarna ber till Gud att deltagarna ska känna sig utsända i sin vardag.

Slutligen ombeds publiken att skandera tillsammans:

– Sverige är ett kristet land och skall så förbli, Sverige är ett kristet land och skall så förbli, Sverige är ett kristet land och skall så förbli!

Jubel och applåder innan lovsångsteamet drar igång de sista låtarna.

Pastor David Niblock från Leeds i Storbritannien introduceras till folkets applåder och rungande en trumvirvel från lovsångsteamet.

Pads spelas i bakgrunden när han börjar predika. Han börjar tala om ”de tre musketörerna” som tagit initiativ till konferensen.

– De här killarna har verkligen ett hjärta för er. Ett hjärta för Jesus. Och allt i Guds rike fungerar tack vare Guds trofasthet, och människors trofasthet. Och de har klivit ut ur graven.

– Det här är de dagar som våra föräldrar och mor- och farföräldrar bad för. Ibland tror vi att det är vår tro som har fört oss hit, men i själva verket lever vi i frukten av deras trofasthet mot Kristus. De bad, men de såg ingenting. De gav, men de såg ingenting. De fortsatte tjäna, men de såg ingenting. Molnen var torra. Och nu sitter vi här år 2025, och molnen regnar.

Han berättar att han har gubbförkylning, så han kommer förlita sig på Redbull och den helige Ande för att ta sig igenom kvällen.

Hans predikan kommer kretsa kring delar av Apostlagärningarna och han vill börja med att förklara de första kapitlen för att ge deltagarna bokens kontext.

I det första kapitlet skildras Kristi himmelsfärd. Så fort Jesus försvunnit bakom ett moln framträder en ängel som säger åt lärjungarna att sluta titta mot himlen. Gå ut och gör det Jesus har sagt istället!

I det andra kapitlet faller Anden över lärjungarna. Han påpekar att kristna ibland tänker att Anden är en ny karaktär som introduceras under Pingstdagen. Men han betonar att Anden är en person som varit delaktig från Bibelns första början.

Han rör sig vidare i apostlagärningarna till episoden där Petrus sitter fängslad. En ängel öppnar fängelseportarna, lossar hans kedjor och säger åt de att klä på sig sina kläder.

– Om jag vore Petrus skulle jag säga: ”Ängel, du har öppnat fängelseportarna, du har kommit in i cellen – du kan lika gärna göra hela jobbet. Bara ta ut mig härifrån.” Men det är nästan som att ängeln säger: ”Jag kommer göra det du inte kan göra, men du måste göra det du kan.”

– Ja, ängeln kan öppna fängelsedörrarna. Ja, han kan lossa kedjorna på dina händer. Men han kommer inte dra upp dina byxor. Han förväntar sig att du gör din del. Han förväntar sig att du ställer ut stolarna. Han förväntar sig att du har en plan. Han förväntar sig att du ber. Han förväntar sig att du gör något. Den helige Ande kommer göra det du inte kan göra, men han förväntar sig också att du gör det du kan.

Han hoppar vidare till Paulus skeppsbrott som illustrerar att bara för att du har Jesus betyder det inte att du kommer leva ett smärtfritt liv.

Han tar ett sidospår och förklarar skillnaden mellan cessationister, som tror att den helige Andes gåvor upphörde efter Apostlagärningarna, och kontinuationister, som menar att Andens gåvor är verksamma än idag.

– Den helige Ande andas fortfarande eld, andas fortfarande vind, lyser fortfarande upp människors väg, frälser fortfarande muslimer, frälser fortfarande trasiga människor, helar fortfarande förlorade människor, för fortfarande frälsning till alla som tror. Vi tror på fortsättningen av den helige Andes verk.

Efter omkring 20 minuter anländer han till predikans huvudtema. Han läser från Apostlagärningarna 28:1–10:

”När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta. De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt. Paulus drog ihop ett fång torrt ris, och då han lade det på elden kom en huggorm fram på grund av värmen och högg sig fast vid hans hand. När de infödda såg ormen hänga från handen på honom sade de till varandra: »Den där mannen måste vara en mördare. Han har räddats från havet, men rättvisans gudinna ville inte att han skulle få leva.« Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. De andra trodde att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. När de sedan hade väntat en lång stund och sett att ingenting särskilt hände honom slog de om och sade att han var en gud. I närheten låg det gårdar som tillhörde Publius, öns främste man, och han tog emot oss och visade oss gästfrihet i tre dagar. Hans far låg till sängs med feberanfall och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. Efter det kom också de andra sjuka på ön dit och blev botade. De gav oss många bevis på sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån försåg de oss med allt vi behövde.”

– Jag älskar Apostlagärningarnas sista kapitel för det talar samma språk som all de andra kapitlen. Alla 28 kapitel är del av samma familj. De delar samma språk. Och i slutändan definieras Apostlagärningarna av två saker. För det första: när Gud blir ärad, då verkar Gud. Och för det andra: när Gud verkar, kan ingenting stoppa honom.

Han berättar att genom apostlagärningarnas 28 kapitel utförs 30 mirakler. Människor är involverade i alla mirakler. Han påpekar att Gud har många uppdrag (missions), men han behöver fler missionärer

– När vi tänker på missionärer, tänker vi att det kräver en åtta timmars flygresa till någonstans i Afrika eller Asien, till jordens yttersta gräns. Så vi har liksom stängt in begreppet missionär. Jag vet att det låter mycket häftigare, men Gud har lärt mig att vara missionär i Leeds.

Publiken applåderar.

– Har vi några missionärer till Örebro i den här arenan? Har vi några missionärer till Stockholm? Har vi några missionärer till Göteborg?

Han återkommer till berättelsen om hur Paulus skakar av sig ormen från sin hand och slängde den i elden.

– Det där är en bild av hur vi kan svara på de saker i livet som har bitit sig fast i oss. De har ingen plats på det uppdrag Gud har sänt oss till. Det finns saker som fäster sig vid dig som inte har tillåtelse att resa vidare med dig till Rom. Det finns relationer som behöver skakas av. Det finns besvikelser som behöver skakas av. Det finns gamla sår och oförlåtelse som behöver skakas av. Det finns gamla synder som behöver skakas av i kväll. Varför? För att ormen inte kan följa med dig till Rom.

Han berättar att Paulus hade en andlig auktoritet som gjorde det möjligt att skaka av sig ormen.

– Och jag tror att samma andliga auktoritet kan komma över dig i kväll.

– Ibland använder människor andlig auktoritet på ett olämpligt sätt, de utövar den på ett ogudaktigt sätt. Men låt mig säga dig: du och jag behöver gudfruktig andlig auktoritet omkring våra liv. Du behöver vara täckt av pastoral, andlig auktoritet. Och kanske ser inte pastorn ut som du, låter inte som du, talar inte på ett sätt du älskar. Men du behöver bortse från allt det där och säga: ”Jag behöver stå under en gudfruktig andlig auktoritet.” För det finns ett skydd genom det. För andlig auktoritet, när den är sund, är i grunden att arbeta på Guds vägnar för hans rikes utbredning.

Tillbaka till Paulus och ormen:

Efter att Paulus har skakat av sig ormen slänger han den i elden. Leave drar parallellen till djävulen vars planer likväl behöver förstöras med symbolisk eld.

– Om han (djävulen) kommer för att stjäla, döda och förgöra dig, då måste du också räkna med att slå tillbaka, stjäla, döda och förgöra honom.

– Så vad behöver du kasta i elden i dag?

David bjuder upp lovsångsteamet på scen.

Efter att Paulus har slängt ormen i elden gör han till byns överste och ber för honom. David gör poängen att samma hand som bets av ormen användes för att läggas på någon för att hela den.

– Låt inte fienden hindra dina händer från att göra Herrens verk. Låt inte ormarna som fäst sig vid ditt liv hindra dig från att använda dina händer i Herrens tjänst. För Gud kan använda det som var tänkt att såra dig till att hela andra.

Han lämnar Apostlagärningarnas 28e kapitel bakom sig och blickar framåt. Han påpekar att Apostlagärningarnas 29e kapitel skrivs just nu genom kristnas dagliga liv.

– Vi måste förvalta Guds rike med ödmjukhet, med förståelse, med vishet, med nåd. Och vi behöver också rätt ande. Låt det inte stiga oss åt huvudet. Låt oss inte bli dömande. Låt oss inte bli kritiker.

– Du kan bli kritiker när du är 75 och har tjänat Herren i 50 år. Men var inte en 19-årig kritiker. Var inte en 21-årig kyrkokonsult eller kyrkexpert.

Han skissar en lös riktlinje för livets olika stadier: Ha kul när du är under 20, tjäna mellan 20–40, led människor mellan 40–60 och investera i andra när du är 60+.

Efter en knapp timme avrundar han med bön för dem i rummet som behöver skaka av sig något, och för dem som känner att gud har lagt ett uppdrag på deras hjärtan.

Han beskriver det som att Conventum Arena kommer bli ett bönehus.

– Några av er kommer att tala i tungor. Några av er kommer att tala profetiskt. Några av er kommer att få uppenbarelser. Några av er kommer att skaka. Några av er kommer inte känna någonting alls. Och vet ni vad? Gud verkar fortfarande.

De som talar i tungor uppmuntras att göra det, de som inte talar i tungor uppmuntras att be högt i sitt eget språk.

– Kom igen, låt oss inte vara tysta här inne. Låt oss inte vara europeiska. Låt oss inte vara skandinaver. Låt oss inte vara britter. Låt oss vara rikets folk.

Lovsångsteamet börjar spela och hela salen lyfter sina händer.

David ber publiken att lägga sina händer på personen bredvid och be att den helige Ande ska falla över dem.

Lovsångsteamet spelar ”When Wind Meets Fire”

De som är sjuka uppmuntras räcka upp sina händer och klungor av dussintals unga samlas runt dem för att be.

I en tidigare version av denna text stod det att Sebastian Staksets organisation Heart of Evangelism har bokat 3-arena för satsningen ”Det räcker”. Detta har tagits bort eftersom en annan aktör står bakom arenabokningen.

Belysningen dämpas och Sebastian Stakset kommer upp på scen och ber.

– Vi lever i ett land fullt av blinda ledare. Vi lever i ett land där våra ledare säger att det som är ont är gott och det som är gott är ont. Vi kan vara arga på de ledarna eller så kan vi vara den förändring vi vill se.

Han berättar om satsningen ”Det räcker” i 3-arena den 31 januari nästa. En manifestation mot våldet i samhället.

– Herren är en Gud för de faderlösa och änkorna. Den här satsningen är för dessa. Herren har hört ropen som kommer från miljonprogrammen och förorten. Gud har hört mödrarnas rop.

– Det är upp till oss att inte vika oss mot fruktan, ropar han ut.

Publiken applåderar.

– Gå i Herrens auktoritet och lys upp detta land!

Publiken jublar.

Andreas Andersson fortsätter:

– Vi vill inte komma hit för att konsumera. Våra hjärtan är hos de vars barn blir skjutna. Föräldrar som förlorat sin partner för att de vänder sig mot vad som är fel.

Stakset säger att det finns en biblisk princip att elden alltid faller på offret. Han betonar att livet med Jesus kan komma att kosta.

– Avskilj dig från denna världen. Gå in i i din kammare, böj dina knän, läs ordet, sluta konsumera YouTube. Fokusera på Guds Ord.

Publiken applåderar och uppmuntras sträcka sina händer mot scenen för att be för satsningen den 31 januari.

Lovsångsteamet börjar spela "Helig för evigt".