Det som saknar sår saknar liv

Vi lever i en tid där blicken över vår nästa har reducerats till att endast inneha två aspekter: vad tjänar jag på det här och vad tjänar du på det här. Detta är inte nödvändigtvis en medveten följd av samtidens makter, men det är en reell följd av hur omgivningens maktstrukturer påverkar våra tankemönster. Maximal effektivitet är lagen. Om vi bara skulle kunna vara mera effektiva, framgångsrika och tjäna lite till, så skulle vi nå framgång.

I det rådande tidevarvet har människor börjat betrakta varandra som konkurrenter eller konsumenter.öjligheter eller fiender. Detta gör att den sociala arenan blir en otrygg plats. Mötet med den andre föder rädsla för vad den ska tro om mig, och vad jag ska få ut av mötet.

Min syster kom nyligen hem från en praktikperiod där hon varit volontär på ett sjukhus i Zambia. Hon beskriver hur hon mött en helt annan miljö och kultur. Trots att hon berättar om en myriad av främmande intryck,smaker och samtal så var det i en vardaglig detalj som något stack ut. 

Hon bodde  i utkanten av en liten by, ett centrum som livet utgår ifrån. Det är dit man går för att möta människor, jobba och inte minst köpa mat. Längs de långa röddammiga vägarna vandrar människorna mot ett gemensamt mål. Men trots att destinationen är densamma så har min syster iakttagit en skillnad mellan volontärerna och lokalbefolkningen. 

Tempot. 

På väg mot staden gick volontärerna så snabbt att de passerade ett flertal grannar och bekanta. 

Jag känner igen denna hastighet, inbyggda stressfaktor och snabba rytm som ett grundläggande beteende i mig själv. Varifrån kommer viljan efter effektivitet? Är den min? Varför kan inte också jag lunka i bekväm hastighet genom stadens gator. Vad är detta redan snurrande ekorrhjul som jag har fötts in i och varför snurrar marken under mina fötter så mycket snabbare än hos de människorna min syster beskriver i Zambia? 

Jag tror att effektivitetens lag matar oss med mening. Om jag var mer effektiv skulle jag hinna göra mer och då också skulle jag tjäna mer på den tiden jag har. Tid är ju, som bekant, pengar. Ju mer pengar desto bättre liv. Men en fråga ekar: vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? 

Ju snabbare du går längs den dammiga vägen, desto mer missar du av det goda som du passerar.  Det kalla uträknandet bygger på idén att man måste skapa konkurrens för att få saker att hända. Det är detta uträknande som leder oss till att betrakta varandra som antingen konsumenter eller konkurrenter. Antingen är du någon som jag kan dra nytta av, eller någon som hindrar mig från att nå fram.

Människan vill ha den senaste uppdateringen, det snabbaste grafikkortet, den nyaste mobilen, de modernaste kläderna och äta just den mat som är inne just nu.

Men är inte livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna? 

Förr var världen ännu inte helt upptäckt, kanske kunde man hitta guld i marken någonstans eller göra sig rik på att pumpa upp olja. I dag handlar inte ekonomin om att utforska planeten och utvinna resurser, utan om att utforska varje människas ego och utvinna tid från dennes liv. 

Om du inte betalar för en tjänst är du produkten. För de stora mediaföretagen som dominerar dagens ekonomiska arena är användaren inte en kund som konsumerar, utan produkten som utvinns, skapas och omformas. Frågan är då vad vi formas till?  Kanske, tänker jag, till människor som betraktar andra människor som konkurrenter.

Men denna formativa process slutar inte vid sociala medierplattformar. För när människor inte upplevs tillräckliga för trygga relationer, söker vi lätt efter ersättningar. 

In på arenan träder en ny ”resurs” som först verkar harmlös. Om skrollandet på mobilen eller slötittandet på TV:n gav en känsla av gemenskap och deltagande så bär den artificiella intelligensen  förmågan att ta steget än längre. Nu kan du faktiskt få feedback från skärmen, inte bara en vag känsla av gemenskap. Problemet är tydligt: du är produkten! Utformad till att få känslan av hur det sociala behovet är mättat.

När man nu via skärmen undkommer den sociala ångesten som interaktion med människor tidigare gav, kan man istället få bekräftelse och oändlig sådan från annat håll. Det verkar som om telefonen känner mig bättre än någon annan. Samtidigt visar det sig att jag har gett den kakor under längre tid utan att veta om det. Den ekonomiska transaktionen rullar på: jag ger den kakor (information om mig), den ger mig bekräftelse utan kritik. 

Finns det ett sätt att ge upp strävan efter effektivitet som har format människan till att betrakta sin nästa som en konkurrent? Detta som i sin tur gör det enklare för mig att få bekräftelse från datorn. De krafter som har format människans vilja till att stressa längs vägen har inte varit goda. Inte heller de krafter som fått människan att misstänkliggöra sin nästa.

För en effektiv människa är det en mardröm att på något vis stukas och bli halt, tvingas sänka tempot. Men att gå igenom livet utan att bli skadad är omöjligt. En människa som haltar vet hur det känns att lida. En tumregel kristaliseras: sök inte bekräftelse från något som inte vet hur det känns att lida. Från något som inte har ärr eller sår. 

Det fanns en man som påstod sig se djävulen. Martin av Tours, en fransk biskop som levde på 300-talet. I en vision såg han hur Jesus omgiven av ljus och all himmelsk prakt kom till honom. Men Martin visste bättre, han hade ju tillägnat sitt liv åt att lära känna frälsaren, och denna Jesus som uppenbarade sig saknade ett vitalt element. Nämligen såren. Efter att Martin poängterat detta tvingades djävulen visa sin sanna natur, mörk och ondskefull.

Samma urskiljningsförmåga behövs i dag. Visst har jag tappat min mobil och inte putsat skärmen, men trots dess yttre skavanker vet den inte hur det känns att lida. Därför behöver jag människor som kan möta mig med verklig bekräftelse. Människor som inte bara ger mig det jag vill ha utan som också visar mig såren som jag riskerar att få om jag går i en riktning som inte leder till liv. Att gå i en ofruktbar riktning, är att stressa längst den röddamiga vägen mot livets centrum utan att nå fram. I ett högre tempo är det lätt att trampa snett eller inte se farorna som lurar. 

I Predikaren står det ”Hellre en levande hund än ett dött lejon.” Det levande är inte perfekt, det haltar, det blöder, det bär sår. Men det lever. Det ”perfekta” däremot, som helt saknar sprickor riskerar att vara något dött. Kanske är det samma djävulska uppenbarelse som försöker lura oss att tro att det finns liv utan sår. Men ett liv utan sår riskerar också att vara ett liv utan verklighet. 

I en tid präglad av artificiell intelligens och digital ytlighet måste vi våga bygga relationer, skapa sammanhang där vi kan våga släppa in människor att se våra sår och där andra vågar visa sina. För det är där sår möter sår som helande  uppstår. Det är där som det sanna livet växer. 

Det är kanske inte så ”effektivt”, inte heller ser det ”perfekt” ut, men det är inte meningen. Räddningen kommer inte till oss utan sår, utan kräver någon form av offer. Att lida är bättre än teknologins bekväma bekräftelser.

Om vår samtids räddning uppenbarar sig för oss omgiven av ljus och prakt, borde vi minnas det som Martin lärt oss: fråga efter såren.