Pingstkyrkans prästvälde tar form
”Det finns människor som blivit efter på vägen och skadats och ligger sårade vid dikesrenen”, skriver Sune Olofson.
Janerik Henriksson, Erik Simander, Johan Nilsson/ TT
Debatt. Pingströrelsen har fått en ny struktur där pastorerna ges en central roll i att vaka över samfundets identitet, teologi och framtida vägval. Men när 15 pastorer ska företräda en rörelse med 83 000 medlemmar undrar Sune Olofson var medlemmarnas egen röst tar vägen.
Detta är en opinionstext i Hemmets Vän. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Pastorer, pastorer, pastorer! Pingströrelsens samfundsorgan Pingst FFS (Pingst Förenade församlingar i samverkan) har i dagarna formerat sig i en ny struktur. Ett nytt rådgivande råd ska vaka över pingströrelsens identitet, teologi och inriktning.
Ingen liten uppgift.
Detta råd består av 15 personer. Samtliga är pastorer. Pingströrelsen består dessutom av åtminstone 83 000 medlemmar. De är inte representerade i den nya strukturen.
Det är dessa medlemmar som ekonomiskt, socialt och andligt i bön och omsorg bär de 430 församlingarna runt om i landet. Men de får ingen egen röst i det rådgivande pastorsrådet.
Uppgiften för det nya pastorsrådet är att vara församlingarnas röst i de gemensamma pingstverksamheterna och att fungera som ledningsgrupp för pastorsnätverket Pingst pastor samt för ett nytt nätverk med namnet Pingströrelsen i Sverige.
Det regionala samarbetet förstärks genom sex pingstregioner i landet och de leds av regionledare, även de är pastorer.
Självfallet kan pastorsrådet och regionledarna förmedla information om hur det står till i pingstförsamlingarna in i samfundet men nog vore det en klok idé att även medlemmarna – kvinnor, män och ungdomar – fick en egen möjlighet att förmedla sina erfarenheter utan att deras budskap filtreras genom pastorsnivån.
Ytterst handlar det om församlings- och samfundsdemokrati.
Mitt intryck av dagens pingströrelse är att det är mycket som fungerar bra. Runt om i församlingarna och i storstäderna utförs ett viktigt arbete bland barn och ungdomar, som gagnar, inte enbart individer, utan som också bidrar till ett bättre samhälle.
Men det finns även människor som blivit efter på vägen och även skadats och ligger sårade vid dikesrenen. Flera böcker vittnar om detta, och både på samfundsnivå och lokalt har ledarkriser avhandlats de senaste åren. Det viskas och mumlas i medlemsleden, ”ingen lyssnar på oss längre”, inte alltid till fördel för pastorerna, som från och till förfaller till alltför auktoritärt ledarskap som skadar enskilda.
Medlemmarnas röster är viktiga. Det pastorsvälde som nu formerats har säkert sitt värde men det är utomordentligt viktigt att pastorerna har öron och ögon öppna och inte räds kritik från de många medlemmarna. Bättre vore att komplettera den nya pingststrukturen med ett ”medlemsråd”, som kan förmedla medlemmarnas tankar och behov. En möjlighet är att forma ett Intranät dit medlemmarna kan skicka synpunkter och idéer.
Läs gärna Stefan Kinerts utmärkta och finstämda insändare i Dagen den 30 maj 2026. Rubriken är ”Många som lämnar frikyrkan går tyst”. Stefan Kinert, som själv varit ”djupt engagerad i frikyrkan” skriver:
”Alla som försvinner gör det nämligen inte i vrede eller affekt. Många av oss går tyst. Vi bär fortfarande med oss språk, sånger, bibelord och minnen från en gemenskap som en gång betydde mycket. Ibland också en tro. Men kanske inte längre känslan av självklar tillhörighet.”
Kinert ställer en viktig fråga:
”Hur bygger man församlingar där människor inte bara hittar in utan också känner att de kan finnas kvar genom livets olika skiften och förändringar?”
Som äldre pingstvän, med erfarenheter från flera pingstförsamlingar, tror jag att vi måste vara särskilt rädda om öppenheten och församlingsdemokratin och släppa ängsligheten kring det som känns obekvämt och våga tala klarspråk om hur det står till i församling och samfund.
Reformera församlingsmöten och gudstjänster så att de blir mer fria och öppna. Kalla till samråd med medlemmarna om teologi och viktiga vägval. Pastorer och ledare bör lämna de stängda rummen och lyssna till både klagomål och jubel och se till att de djupa medlemsledens röster räknas och framförallt respekteras.
Det stärker delaktigheten och trivseln och ger sannolikt fler kronor i kollekten så att fler viktiga arbeten kan utföras.