Kristi kropp behöver återvända till Guds ordning

Svensk kristenhet har under de senaste decennierna omfamnat läran att kvinnor kan inneha ämbetet som församlingsledare – en praktik som saknar motsvarighet i kyrkohistoriens första 1800 år. Jag uppmanar mina bibeltroende trossyskon att läsa med ett öppet hjärta och söka bedjande i Skriften huruvida det som står är sant.

Paulus hämtar inte sin undervisning om manligt och kvinnligt från den omgivande kulturen, utan från skapelseordningen. När Gud skapade människan skapade han först mannen. Han gav mannen befallningen att inte äta av trädet med kunskap om gott och ont och anförtrodde honom ansvaret att vaka över denna befallning. Mannen fick också uppdraget att namnge djuren och namngav senare kvinnan efter att Gud hade format henne av mannens revben.

Efter syndafallet kallade Gud på mannen och höll honom ytterst ansvarig för överträdelsen, trots att kvinnan hade blivit bedragen först. Detta antyder att mannen hade en särskild roll av ansvar och ledarskap redan innan syndafallet. Samtidigt var mannen och kvinnan jämlika i värde inför Gud, eftersom båda var skapade till Guds avbild. De skapades inte identiska; Gud gav dem olika roller, egenskaper och ansvarsområden inom skapelseordningen. Detta mönster blir grundläggande för relationen mellan män och kvinnor. Den nytestamentliga teologin bygger därför inte på det omgivande patriarkala samhället, utan Guds val att skapa oss som komplementära. Därför hänvisar Paulus inte till kulturella normer utan till själva skapelsen när han för sin argumentation i 1 Kor 11:8 och 1 Tim 2:13.

I min ursprungliga debattartikel visade jag på det återkommande mönster som finns från skapelsen och vidare genom Bibelns historia där mannen ges huvudansvaret för familjen, och där Gud i första hand utväljer män till folkets högsta ledarskap.

I det nya förbundet fortsätter samma mönster. Undervisningen är tydlig: hustrun ska underordna sig sin man, och mannen ska älska och ge sig själv för sin hustru (Ef 5:22-25, 1 Tim 2:11-12, 1 Pet 3:1-7, Kol 3:18-19, Tit 2:5). Tommy Wasserman skriver att ”De flesta kristna menar i dag att Paulus här reglerar en existerande social ordning snarare än stadfäster den som ett tidlöst ideal.” 

Min fråga är vilka dessa ”de flesta kristna” egentligen är? Och vilka ideal vill han avfärda som tidsbundna, och vilka får bestå som tidlösa sanningar? Om Paulus undervisning om äktenskap och församlingsordning ska betraktas som en dåtida ordning behöver det finnas tydliga principer för varför just dessa texter behandlas annorlunda än andra förmaningar i samma sammanhang, exempelvis om barns lydnad, nykterhet och mannens kärlek till sin hustru. 

Ordet ”underordnad” har blivit ett svärord i vår kulturella kontext. Samtidigt levde Jesus hela sitt jordliga liv underordnad Fadern. Trots detta är Sonen jämlik med Fadern i gudomlighet och värdighet som en person i treenigheten. Att underordna sig innebär därför inte att vara mindre värd.

Wasserman skriver: ”att majoriteten av berättelserna handlar om män säger … inte i sig något entydigt om en föreskriven ordning”. Det är förvisso sant att en beskrivande majoritet inte automatiskt etablerar en ordning. Men tillsammans med skapelseberättelsen och Paulus återkommande undervisning är det enligt mig svårt att komma till en annan slutsats. Om Bibeln hade innehållit flera kvinnor i samma typ av ledarposition som Debora, hade det rimligen stärkt Wassermans argument. Varför vill man inte erkänna detta när mönstret angår män?

Wasserman ifrågasätter vidare varför Deboras ledarskap i Domarboken inte har någon teologisk betydelse i alla kristna sammanhang. Visserligen kan hennes ledarskap inte ignoreras, men ett enskilt undantag kan inte ensamt omdefiniera den ordning som annars framträder i Skriften. Debora var en av fjorton domare under en av Israels mest kaotiska perioder. Inte kan vi bygga en doktrin kring kvinnors ledarskap som jämställt med mannens med Debora som underlag. Hon var inte präst, inte kung/drottning och inte heller kvalificerad för att vara en nytestamentlig församlingsledare. Hon var en ledare, och av Skriften förklarat, en god sådan.

På ett antal ställen i Bibeln förekommer kvinnor som levde i radikal tjänst inför Herren. Kvinnor bör evangelisera, missionera, träna lärjungar, leda böneinitiativ, öppna sina hem för kyrkan, administrera och undervisa, särskilt andra kvinnor. Men äldsteämbetet, såsom det framkommer i Bibeln, är reserverat för en liten skara kvalificerade män. 

De kvinnor som Wasserman lyfter fram visar att Gud använder både män och kvinnor i betydelsefull tjänst. Berättelserna hänvisar däremot inte till att kvinnorna i fråga var avsedda att tjänstgöra som äldste eller herdar i församlingen.

Wasserman lyfter också Euodia och Syntyche som delar av ett kollektivt ledarskap i Filippi. Paulus skriver att de har kämpat i evangeliets tjänst och uppmanar dem att vara eniga i Herren. Mer information ges inte. Inte kan vi stämpla dessa som kvalificerade församlingsledare på den grunden? 

Samma problem uppstår när Priscilla görs till huvudexempel. Priscilla och hennes man Aquila omnämns alltid tillsammans. Tillsammans tog de sig an Apollos och förklarade Guds väg grundligare för honom. Med detta sagt skriver Wasserman att en kvinna visst ”kunde utöva betydande undervisande och ledande funktioner”.  Men texten ifråga bör inte tolkas som att Priscilla hade en tjänst som förkunnare eller församlingsledare. Det vore att läsa in en långsökt slutsats utifrån våra förutfattade meningar. Hon deltog tillsammans med sin man i att undervisa Apollos mer grundligt i Guds väg. Mer står det inte. Problemet uppstår när Priscillas exempel används för att bevisa ett ämbete eller en ledarposition som texten aldrig tillskriver henne.

Junia är ytterligare ett utmärkt exempel på en kvinna som tjänade Gud troget och aktivt. Hennes apostlatitel är dock omdiskuterad bland bibelvetare. I vissa översättningar är hon högt ansedd ”bland” apostlarna och i andra fall är hon högt ansedd ”av” apostlarna. Ordet apostel (utsänd) kan också ha olika betydelser, vilket har lett många till slutsatsen att Junia troligen var aktiv i mission eller församlingsplantering tillsammans med (sin man) Andronicus. Även om Junia kallades apostel innebär det inte nödvändigtvis att hon innehade samma auktoritet eller funktion som de tolv eller Paulus.

Exemplen visar hur Gud använder kvinnor på betydelsefulla sätt i sitt rike. Problemet uppstår när enskilda exempel får större teologisk tyngd än texterna själva motiverar. Hermeneutiken som används i respektive argument är därför problematisk och bär med sig långsökta slutsatser.

Frågan är inte om Gud använder kvinnor i sitt rike – det gör han uppenbarligen. Frågan är inte heller om kvinnor kan utöva inflytande eller tjäna med stor frukt. Frågan är vilket mönster och vilken undervisning Skriften själv presenterar för äktenskap, församling och andligt ledarskap.

Det är hög tid att Kristi kropp i Sverige omvänder sig och återvänder till Bibelns undervisning om manligt och kvinnligt. Bibelns texter, kyrkans historia och moderna kristna ledare såsom C.S. Lewis, Billy Graham och Lewi Pethrus talar alla för en och samma sanning.

Det här är inte en särlära, det är Guds ordning.