Agnes Wold har rätt

Den 1 juli träder en ny lag i kraft som förbjuder psykiskt våld. I lagstiftningen ingår så kallade omvändelseförsök, alltså försök att påverka eller hindra någons sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck genom tvång.

Läkaren och professorn Agnes Wold är kritisk. I en intervju i programmet Hotspot sade hon:

– Om mitt barnbarn kom och sa: ”Jag är född i fel kropp”, skulle jag göra allt, allt, allt som stod i min makt för att omvända det. Jag skulle ta fyra års fängelse.

Uttalandet utlöste kraftiga reaktioner. DN:s Lisa Magnusson anklagade Wold för att ha lämnat vetenskapen till förmån för aktivism. Sveriges Radios Christopher Garplind kallade henne ”dåre” och ville att hon skulle tystas. ”Mygga av kärringen” skrev han. I P3 gick han sedan ett steg längre, ironiserade och sa att: ”Jag backar absolut inte, lås in tanten, hon är psykopat.”

Frågan är inte om Agnes Wold uttryckte sig tillspetsat. Det gjorde hon uppenbarligen. Hon har rätt i sak i högre utsträckning än hennes kritiker vill medge.

Den som lyssnar på hela intervjun hör att hon inte talar om hot, kränkningar eller trakasserier. Hon talar om föräldrars rätt och ansvar att avråda från behandlingar och operationer som kan ge livslånga konsekvenser. Det är svårt att se hur det skulle betraktas som psykiskt våld.

Agnes Wold hänvisar bland annat till en nederländsk långtidsstudie som följde 2 772 ungdomar från elva års ålder upp till 26 års ålder. När deltagarna var 11 år uppgav omkring elva procent att de någon gång önskade tillhöra det andra könet. Men andelen minskade successivt genom tonåren och var nere på fyra procent i 25-årsåldern. 

Bara en promille uttryckte denna önskan vid alla fem undersökningstillfällen mellan elva och 25 år.

Studien visade att gruppen som önskade tillhöra det andra könet ofta uppvisade psykisk ohälsa, lägre självkänsla eller andra psykosociala svårigheter.

Att barn och ungdomar funderar över sin identitet under puberteten är i sig inget märkligt. Frågan är hur vuxenvärlden väljer att möta dessa tankar. Där är forskningsläget betydligt mindre entydigt än många aktivister länge velat göra gällande.

Något vetenskapligt stöd för att snabbt inleda hormonbehandling för att hjälpa unga genom puberteten i ”rätt” kropp finns inte. År 2022 konstaterade Statens beredning för medicinsk och social utvärdering att det vetenskapliga stödet för hormonbehandling av barn och unga med könsdysfori är i princip obefintligt. Några säkra positiva effekter på vare sig könsdysfori eller psykiskt mående kunde inte påvisas. Däremot fanns flera dokumenterade risker, bland annat stor påverkan på skelettutvecklingen. Patienterna utvecklade benskörhet.

Resultatet fick Socialstyrelsen att tvärvända. Myndigheten slog fast att riskerna med hormonbehandling i de flesta fall överstiger de möjliga fördelarna. Behandlingarna rekommenderas därför numera endast i undantagsfall.

Liknande omsvängningar har skett i flera europeiska länder. I Storbritannien har kliniker som tidigare arbetade med en bekräftande modell lagts ned. De har ersatts av ett mer försiktigt arbetssätt med fokus på psykiatrisk utredning och samtalsstöd.

Nyligen publicerades också en omfattande finsk registerstudie som följde samtliga unga som remitterades till transvården under åren 1996–2019. Resultaten gav inte stöd åt att så kallad medicinsk transition löser de psykiska problem som tonåringarna. Tvärtom ökade den psykiatriska sjukligheten kraftigt i gruppen efter genomförd behandling.

I Sverige har hundratals barn behandlats med hormoner innan myndigheterna drog i nödbromsen. Uppdrag gransknings ”Transbarnen” från 2021 visade hur föräldrar som försökte bromsa utvecklingen ibland möttes av orosanmälningar. I ett fall omhändertogs barnet av Socialtjänsten.

Mot den här bakgrunden framstår det som märkligt att vuxna som vill få en tonåring att tänka efter, söka mer kunskap eller avvakta med irreversibla ingrepp riskerar att beskrivas som problematiska.

När jämställdhetsminister Nina Larsson dessutom beskriver Agnes Wolds uttalanden som ”attacker på utsatta personer” och ställer dem i kontrast till ”respekt och kärlek”, flyttas fokus från den medicinska sakfrågan. 

Hormonbehandling av barn är vård. Den avgörs inte genom godhetsetikettering.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har intagit en rimligare hållning. I en kommentar säger hon att det demokratiska samtalet mår bra av ”färgstarka röster och försvagas av cancelkultur”. ”Att vilja tysta någon med kommentarer som ’mygga av kärringen’ tycker jag är att gå för långt för alla, även en public service-medarbetare”.

Barn och unga ska mötas med respekt, omsorg och värdighet. Transpersoner har samma okränkbara människovärde som alla andra. Men det måste samtidigt vara möjligt att ifrågasätta behandlingar med svagt kunskapsstöd och varna för ingrepp som ger livslånga konsekvenser.

Agnes Wold har all rätt att säga det hon säger, också i sin roll som medarbetare hos Sveriges Radio. Och att som förälder hjälpa sitt genom puberteten är inte psykiskt våld. Det är vuxenansvar.