Debatt. Svar till Sune Olofson: Musikalisk mångfald offras för ensidig lovsång (18/7)
En portion generositet, vårdande av arv, miljö och kultur är av största vikt och betydelse, skriver Lars-Erik Holgersson i sitt svar till Sune Olofson. Arkivbild.Foto: Leif R Jansson, TT
Lars-Erik Holgersson, musikledare i Filadelfia Stockholm 1974-1999Foto: privat
Lewi Pethrus
insåg sångens och musikens stora betydelse. Han knöt tidigt till sig duktiga sångare
och musiker som Einar Ekberg och Karl-Erik Svedlund. Efter dem följer en lång
rad som betytt mycket för både Filadelfia i Stockholm, hela pingströrelsen,
andra kyrkor och stora delar av svenska folket.
Idag finns
det inte färre duktiga kristna musiker, men får de plats i kyrkan?
När jag
arbetade tillsammans med vår dåvarande församlingsföreståndare, Karl-Erik
Heinerborg, som också förstod det viktiga med sången och musiken uttryckte han
sig så här vid ett tillfälle: ”Sången är evangeliet i dess skönaste
form”.
Idag finns det inte färre duktiga kristna musiker, men får de plats i kyrkan?
Lars-Erik Holgersson, musikledare i Filadelfia Stockholm 1974-1999
Jag kallades
och flyttade med min familj till Stockholm 1974 för att bland annat starta en
musikskola i församlingens regi, allt för att erbjuda ungdomar och andra
att utvecklas inom musikens område. Församlingen beslöt att inreda
vindsvåningen i Rörstrands Slott och göra den till musikvåning. Där blev det en
större övningssal med flygel, tre mindre rum med pianon för övning och
lektionstimmar. Jag fick en egen musikexpedition. Vi gav undervisning i en rad
ämnen som piano, gitarr, sång, trä och bleckblås mm.
Så småningom
hade vi 300 elever i veckan och en rad professionella lärare. Detta gav förstås
resultat efter hand och verksamheten växte nästan explosionsartat, vilket
mynnade ut i alla Barnkörerna, kören Voice, Offensivkören, Elevorkester med
mera.
Filadelfias
kör och orkester samt IBRA-kören med Lennart Jernestrand, Blåsorkestern med
Birger Burman, samt den utomordentlige solisten Göran Stenlund fanns redan på
plats och tillhörde Filadelfias anställda personal.
Det största
projektet vi gjorde var ”Den Levande Sjungande Julgranen” med ett par hundra
sjungande, agerande barn och ungdomar, framstående musiker och ljudtekniker, och
med lika många aktiva bakom scenen för att allt skulle fungera.
Min hustru
Gun-Britt, som var musikproducent på Dagenhuset, var idégivare och producent
för detta projekt, och tillsammans med många andra duktiga medarbetare
genomförde vi denna föreställning.
Varje
adventsperiod under många år hade vi drygt 25 000 besökare i Filadelfiakyrkan
under dessa tre veckor. Programmet erbjöds även till skolklasser i
Storstockholm. Under tre adventsfredagar hade vi på en dag tre föreställningar
med ca 4 500 skolbarn som köade i långa led utanför kyrkan för att komma in.
Där togs varje klass emot av en värd från kyrkan. För allmänheten visade vi två
föreställningar på lördagen och en på söndagen, tillsammans 8-9000 besökare i
veckan.
I
skolföreställningarna hade vi den stora äran att ha självaste kronprinsessan
Victoria med vid något tillfälle.
Hela
busslaster från olika delar av Sverige kom och lyssnade, och förstås många
stockholmare som sällan eller aldrig brukade gå i kyrkan. Nu fick de uppleva
julens budskap om hur världens Frälsare kom till vår jord. Programmet
avslutades med att alla medverkande sjöng: ”Ära, ja, ära till Gud i
höjden, och fred på jorden”. Lovsång eller?
Med stor
ödmjukhet vågar jag nog påstå att detta kanske var en av församlingens största
satsningar genom tiderna. Jag är så tacksam för att jag fick vara med
om detta.
Nedmonteringen
och ensidigheten av musikutbudet i ganska många kyrkor idag gör att jag kan
uppleva en viss sorg och undra vart vi är på väg? Ska det vara så, även om
tiderna förändras? Det tycks vara som att ganska många inte känner sig
hemma i gudstjänsten längre och istället söker sig till andra sammanhang.
Liksom allt annat behövs det alltid ständig förnyelse och förkovran, men utan rötterna faller trädet så småningom.
Lars-Erik Holgersson, musikledare i Filadelfia Stockholm 1974-1999
Lovsång är
inget nytt, den har alltid funnits men har förändrats genom tiderna. Stora
delar av Psaltaren i Bibeln, Änglasången på julnatten, Gloria in excelsis Deo. Den gregorianska sången. Den klassiska musiken. Olika kulturers lovsång.
Vilken
rikedom vi har att ta vara på. Mångfalden, vår historia och våra rötter är
utomordentligt viktiga. Nedmontering av något värdefullt låter inte bra.
Ensidighet
blir tröttande i längden. Liksom allt annat behövs det alltid ständig förnyelse
och förkovran, men utan rötterna faller trädet så småningom. Låt oss ta fasta
på detta så att vi undviker ensidighet, tar vara på god och villig
kompetens, vilket kommer att förena och göra oss starkare i alla
generationer.
En portion
generositet, vårdande av arv, miljö och kultur är av största vikt och
betydelse.