Många saknar sångerna från förr

Svar till Sune Olofsons debattext Musikalisk mångfald offras för ensidig lovsång (Hemmets Vän nr 29):

Vi växte båda upp som pingstpastorsbarn i församlingar med mycket sång och musik. Det var strängmusik, kör, blåsorkester, solister, duettsångare, triosångare och ibland även kvartettsångare Och ofta unison sång från Segertoner till orgel. 

Sångerna var berättande och handlade om Jesu kärlek till alla oss människor, och formade vår tro på ett så fint och kärleksfullt sätt, ibland mer än vad predikningarna gjorde. 

Vi har många vänner från den tiden som varje gång vi möts alltid kommer in på hur annorlunda det har blivit, hur man saknar gemenskapen i sången och musiken där alla fick vara med, och hur man ofta känner sig främmande i det man i många år har kallat sitt andliga hem. 

De är äldre nu, men vi mötte för en tid sedan en man i yngre medelåldern som berättade att han känner en stor sorgsenhet över att hans generation – och ännu mer nästa – går miste om den fantastiska sångskatt som fanns när han var liten. 

Han förstod inte hur det har kunnat bli så, och det gör inte vi heller …