Recension: De tysta blickarna talar i dokumentär om traumabearbetning och integritet

Vad händer med människor som far illa i religiösa gemenskaper? Hur är det att i vuxen ålder göra upp med sin familj, sin kyrka och därmed hela sin identitet? 

På ett retreatcenter i San Fransisco möts människor som av olika anledningar lämnat religiösa sammanhang. Dokumentärfilmaren Ellen Fiske följer dem under tre dygn i nya filmen Leaving Jesus. Vid tiden för inspelningen har alla deltagarna kristna bakgrunder. De kommer från Mormonkyrkan, Katolska kyrkan, Presbyterianska kyrkan, evangelikala megakyrkor och norska Pingströrelsen. 

Filmen startar direkt i terapirummet. Som en fluga på väggen följer kameran närgånget deltagarnas känslolägen av vilsenhet, ensamhet, skuld och ilska. I gruppsamtal sittandes på golvet delar de erfarenheter under ledning av psykolog Marlene Winell. Tillsammans uttrycker och tolkar de sina erfarenheter i målningar, dans och olika tillitsövningar. 

Flera scener är starka. Paul från Katolska kyrkan berättar hur hans far, en präst, utsatte honom och hans syskon för sexuella övergrepp. Hur ska han orka leva med vetskapen om att han inte klarade att skydda småsyskonen från pappan, trots att han visste vad som pågick? Likaså bränner det till när Elayna från Mormonkyrkan som tvingades gifta sig med en man som slog henne, inför gruppen skriker ut ilska och ångest i en kudde. Det är stora förtroenden deltagarna givit regissör Ellen Fiske och fotograf Pia Lehto. 

Fakta. Leaving Jesus

• Genre: Dokumentär
• Längd: 86 minuter 
• Språk: Engelska med svensk text
• Regissör: Ellen Fiske
• Producenter: Michael Krotkiewski och David Herdies
• Fotograf: Pia Lehto
• Musik: Ola Fløttum
• Medverkande: Retreatdeltagarna Isabel, Kari, Dan, Jeff, Elayana, Paul, Lindsey, Norm, Kevin och psykolog Marlene Winell
• Visas på: Folkets Bio och lokala kulturbiografer

Samtidigt kommer filmen aldrig riktigt nära. Det är vidöppna vittnesmål i sessionsrummet, men deltagarnas hemmiljöer förblir fragmentariska. Vi får inte veta mycket om hur deras livsresa sett ut innan dagarna på retreatcentret, mer än att de är människor som uppenbart farit illa i gemenskaper de lämnat. 

Filmens behållning ligger i ansiktsuttrycken. Blickar, händer och hållningar blir ordlösa berättelser från ett tidigare liv. Tystnad kan vara stark kommunikation.

Att bryta upp från en sluten grupp är svårt. Särskilt om den gemenskapen också är uppväxtmiljön som format identitet och världsuppfattning. För deltagarna har de gamla vännerna försvunnit och längtan efter en ny gemenskap är stark. I filmen blir denna längtan hjärtskärande: Dan från Seattle uttrycker det gång på gång, han känner sig så ensam, tänk om han bara kunde hitta en ny vän. Och Jeff, som ensam i skåpbilen inte får ihop livet sedan han lämnat kyrkan, han dras ändå till predikanterna på radion för de ger honom en sorts trygghet. 

Påfallande lite handlar filmen om livets mening, Bibeln eller tro. Jesus i titel nämns knappt. Retreatledaren Marlene Winell säger i en sekvens att den som tror på Gud är fundamentalist. Så är det naturligtvis inte. Fundamentalistiska tendenser kan uppstå i alla grupper knutna till en viss ideologi. I ett samtal verkar det tas för givet att alla i gruppen nu blivit ateister, men är det det verkligen så? Här hade filmen gärna fått gå djupare. 

Frågan blir om lämnandet handlar om Jesus. Det deltagarna har gemensamt är snarare att de kommer ur djupt destruktiva kyrkliga sammanhang och delar en sorts tomhet. De har lämnat uppväxtmiljöer och försöker skapa distans till sina trauman – och till sina kontrollerande föräldrar – men vad ska de göra nu? För några av dem handlar det tydligt om frigörelse, att lära känna sig själv och att återskapa integriteten runt det egna jaget. 

På så vis handlar Leaving Jesus om att lämna en gemenskap och söka en ny. Ingen klarar livet ensam.