Varför denna vurm för hemskheter?

Vi behöver be för de där tonåringarna i Skärholmen och för alla andra ungdomar som dragits in i gängkriminalitet.

Eva Gustafsson

Visst är det en märklig värld vi lever i? Jag sitter här en gråmulen fredag och funderar på vår vurm för död, mord och andra hemskheter. Egentligen är det lite bak och fram – så här i april börjar livet spira, man börjar ana lövens grönska i träd och buskar och vårblommorna börjar sticka fram. Äntligen, säger jag, efter en lång och kylig vinter. Det borde vara livet vi hyllar.

Men bara för någon dag sedan berättade tidningar och tv om den tolvårige sonen som själv tvingades ringa 112 sedan hans pappa skjutits efter att ha sagt till några stökiga ungdomar nära kommunens simhall. Något som återigen satt fart på debatten om gängvåld, skjutningar och kriminaliteten i samhället. Liksom debatten om civilkurage och modet att säga ifrån när någon eller några agerar på ett sätt som hotar andra. 

Samtidigt ser jag hur just död, mord och våld står i centrum i det kulturutbud som vi bjuds på idag – ser man till utbudet i både streamingkanaler, bokappar och hos vanliga bokhandlare är det just ond, bråd död som det ofta handlar om på ett eller annat sätt. Hur blev det så?

Det femte av Bibelns tio budord (enligt traditionell kristen tro) är: ”Du skall icke döda.” Jag har sagt det förut: När man talar om de tio budorden får det ofta folk att för sitt inre se ett finger som hötter, ”DU SKALL ICKE …” och ”DU SKALL …” Men riktigt så är det inte formulerat – det skulle lika gärna kunna översättas ”Du behöver inte” och ”Du behöver”. Det är snarare tusentals år av livsvisdom formulerat i tio korta råd, skulle man kunna säga. 

Samtidigt är det verkligen allvar: Det är det första av budorden som Jesus tar upp i Matteus evangelium kapitel 5, där han i samband med det även går in på hur vi talar och att göra upp med dem som vi har något otalt med. Han skärper det.

Och enligt Luther handlar budordet inte bara om att med berått mod mörda någon, utan om att inte ”… skada vår nästa till hans liv eller vålla honom lidande, utan hjälpa och bistå honom i alla faror och levnads­behov”. 

Under påsken sände Sveriges Television återigen Charbel Ayoubs berättelse, hur han som upprorisk tonåring bestämde sig för att bryta mot alla Guds bud. Det femte budet bröt han mot en vårnatt år 2000 då han dödade en annan människa. Charbel blev frikänd från mord, men tolv år senare erkände han mordet efter att Jesus talat till honom och sagt: ”Ditt hjärta är ett rövarhjärta.” Han dömdes till åtta års fängelse, satt av fyra år plus ett år i en utslussningsverksamhet i St:a Clara kyrka, där han arbetar idag. 

– I efterhand kan jag se att mitt verkliga fängelse var de tolv år jag levde i förnekelse och mörker – det var det riktiga fängelset. Men nu har jag ett återupprättat, fungerande liv – det är bara Gud som kan göra något sådant, säger han bland annat till Dagen. 

Jag tänker också på en intervju jag gjorde för några år sedan med den tidigare fängelsepastorn Irma Janzon. Hon berättade om brev hon fått från en tidigare fängelsekund på Kumlaanstalten. Han skrev ord som: ”När man tar någons liv så dör man på in­sidan”, och: ”Man kommer aldrig ifrån det”.

Sanningen är att det är en handling man aldrig kan göra ogjord. Det är därför vi behöver be för de där tonåringarna i Skärholmen och för alla andra ungdomar som dragits in i gängkriminalitet. Som dödat någon. Därför behöver vi be om deras frihet, om hjärtats frihet – den verkliga frihet som bara Jesus kan ge. Och kanske börja fundera på vad vi läser och tittar på …