Problematiskt att ställa erfarenheter över Guds ord

I min artikel ”Trogna relationer kan gå emot Guds skapelsetanke” för jag ett bibelteologiskt resonemang om Bibelns texter om sexualitet i allmänhet och samkönade relationer i synnerhet. På detta har PO Flodström skrivit en replik, där han med utgångspunkt i sina egna erfarenheter hävdar att ”både Bibelns vittnesbörd och biologin” visserligen säger oss ”att vi är skapade för att leva i monogama heterosexuella livslånga överlåtna relationer”, men att kyrkan inte bör låta sig styras av detta då vi befinner oss i en fallen värld. Priset för att i församlingen slå vakt om en biblisk samlevnadsetik blir för högt, då det riskerar att döma människor till ”livslång, ofrivillig ensamhet”.

Det finns saker i Flodströms text som jag kan sympatisera med. Även jag har till exempel uppmärksammat att den svenska frikyrkokulturen har haft problem när det kommer till att skapa utrymme för singlar. I den goda ambitionen att lyfta fram äktenskapets och familjebildningens välsignelser har man periodvis gått för långt och låtit äktenskapet omvandlas till en avgud. Ibland av teologiska, men ännu oftare av sociologiska, skäl.

Trots detta menar jag att Flodström gör sig skyldig till ett antal logiska felslut. Vart och ett av dessa skulle förtjäna en utförlig kommentar, men för enkelhets skull tar jag det i punktform:

1. Tankefiguren att ”Bibeln visserligen säger … men erfarenheten visar på något annat” är förrädisk. Dels för att den ställer våra personliga erfarenheter över Skriften, dels för att den gör gällande att Jesus och apostlarna var okunniga om den fallna skapelsens villkor. I båda fallen hamnar vi långt ifrån den evangelikala bibelsyn som varit självklar i stora delar av den svenska väckelserörelsen.
2. Flodström vill å ena sidan slå ett slag för kyrkans singlar. Å andra sidan hävdar han att singelskap är orimligt så länge som det inte kan betecknas som självvalt. Här vill jag bredda bilden. Alla människor har nämligen perioder då de lever som singlar och/eller i sexuell avhållsamhet. Det gäller unga människor som inte har ”hittat någon”, men även frånskilda, änkor/änkemän och personer som av något skäl inte kan gifta sig – däribland homo- och transsexuella med en klassisk äktenskapsförståelse. Jesus själv talar om flera olika grupper ”som inte kan gifta sig” (Matt 19:12), och genom att tala om detta som orimligt går Flodström emot något som i kyrkans historia har varit självklart: Att äktenskap inte är för alla, och att yttre omständigheter kan vara en fullt rimlig orsak till detta.
3. Flodström skriver gripande både om sin mamma och om sin personliga upplevelse av att gå igenom en skilsmässa. Men när han hänvisar till dessa situationer kopplat till diskussionen om samkönade relationer blandar han ändå äpplen med päron. I det första fallet handlar det nämligen om en kulturell fråga (svårigheten för singlar och familjer att synkronisera sitt sociala liv), i det andra om en teologisk tolkningsfråga (förbjuder NT omgifte; en fråga jag själv svarar nej på) och i det tredje om en teologisk tillämpningsfråga (det är trots allt omöjligt att finna bibeltexter som sanktionerar samkönat sex; ett faktum som Flodström själv verkar hålla med om).
4. Jag håller med Flodström om att Bibeln ”varnar oss för hedonism och en pornograferad sexualitet där vi konsumerar varandra”. Men som jag visade i min artikel finns det betydligt mer än så att säga om den kristna sexualetiken. Genom hela Bibeln ser vi en betoning både av Guds helighet och av Guds ordningar, och som troende kallas vi att återspegla dessa i våra liv. Exakt var gränsen ska dras för församlingstukt kan diskuteras, men jag anser ändå att Flodström viftar bort NT:s många texter om församlingen som helgande gemenskap på ett alltför lättvindigt sätt. Vad vi diskuterar här är ju inte heller främst vad människor ska lyckas med för att få kalla sig kristna – utan vad kyrkan som Kristi representant på jorden ska hålla fast vid för att förtjäna beskrivningen ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15).
5. Flodström är tydlig med att han inte förordar promiskuös sexualitet, men däremot ”livslånga överlåtna relationer mellan två homosexuella”. Men redan med detta steg har han gjort ganska mycket mer. Med stor sannolikhet har han till exempel sanktionerat homosexuell adoption, vilket alltid fråntar barnet åtminstone en av sina biologiska föräldrar. Han har även öppnat den dörr som det långa hbtqia+alfabetet representerar, då de flesta av dessa livsstilar och ideologier tar sin utgångspunkt just i att det inte finns något sådant som en ”skapelseordning”.

Sammantaget menar jag därför att PO Flodströms resonemang är allt annat än tillfredsställande – både utifrån ett teologiskt och ett allmänfilosofiskt perspektiv. Nya testamentet förespråkar trots allt både nåd och sanning, både kärlek och helgelse. Kyrkans traditionella hållning ger betydligt större rättvisa åt denna dubbelhet.