Ingemar Helmner: 
Då jag ser sjukvårdsministern
kliva fram blir jag rörd

Dramatik uppstod när den nya sjukvårdsministern skulle presenteras i riksdagen. Ett hastigt blodsockerfall gjorde att hon svimmade och föll handlöst i golvet. Den ministern var Elisabet Lann, som växte upp i Månsarp söder om Jönköping. Just där hade jag en av mina första tjänster som pastor.

I det gamla, vackra missionshuset var Elisabets mormor och morfar, pappa och mamma, syskon samt många övriga släktingar djupt engagerade. Alla blev våra riktigt nära vänner, och i församlingen rådde en varm, positiv och livsbejakande atmosfär. Det fanns jättemånga unga familjer och ett stort barnarbete. När det annonserades gudstjänst kom hela familjerna – ibland var barnen fler än de vuxna. Det var livligt, med ljud av slamrande träskor och glada skratt – en äkta familjekänsla och stark sammanhållning. Då jag nu ser Elisabet kliva fram för att tjäna nationen blir jag rörd och varm om hjärtat.

Så här skrev hon för några år sedan: ”Barn har i vårt samhälle kommit att betraktas som ett valfritt tillbehör. Något vi skaffar när, hur, med eller utan vem vi vill. Våga inte problematisera eller nämna det etiskt svåra i att barn väljs bort när de inte får plats i vår kalender, budgeten, trerummaren eller helt enkelt på grund av sina egenskaper ...” Det är tydligt att hon bär med sig ett arv hemifrån som kommer till uttryck i respekt för livet: ödmjukhet och tacksamhet över att få ta emot ett litet barn som en gåva från Gud. Jag kommer att följa Elisabet med mina förböner. Jag önskar denna unga, begåvade trebarnsmor kraft och visdom i sitt ansvarsfulla uppdrag. Och för mitt inre ser jag hennes mormor och morfar och tänker på Bibelns löften om välsignelse över barn och barnbarn ...