Konsten att vara en medmänniska

… Det handlar inte bara om att lista ut vem som är min medmänniska, utan om hur jag kan vara en.

Senitha Olsson, skolpräst – Mellansels folkhögskola

Det känns inte så bra att slänga förfrågningarna om att donera pengar till de olika fonderna som skickar brev om sin verksamhet och sitt behov av stöd. Jag vet att de avsändande organisationerna gör nytta och behövs. Men jag kan inte prioritera att ge till alla. Ur det perspektivet känns den laglärdes fråga till Jesus i Lukas evangelium 10:29 begriplig: ”Vem är min nästa, min medmänniska? Samtidigt kan vi ana att det inte är den sortens problematik som får den laglärde att ställa sin fråga.

Konversationen mellan honom och Jesus börjar inte med något han uppriktigt brottas med. Motivet hos mannen är istället att sätta Jesus på prov med en fråga om hur man vinner evigt liv. Han ville testa Jesus som lärare. 

Som så ofta i sådana situationer svarar Jesus med en motfråga: ”Vad står det skrivet i lagen?” Lagen i den judiska traditionen motsvarar de fem Moseböckerna. En källa som är mycket innehållsrik. Men det verkar ganska självklart för den laglärde vad han ska svara. Och det är naturligtvis ingen tillfällighet. 

Det han citerar är den judiska trosbekännelsen inklusive uppmaningen att älska Gud (5 Mosebok 6:5) och sin nästa som sig själv (3 Mosebok 19:18). 

Den laglärde vet egentligen redan från början svaret på sin egen fråga om hur man får evigt liv. Det här är faktiskt hans expertområde. Men det verkar som att samtalet inte tar riktigt den vändning han tänkt sig. Är det för enkelt när Jesus säger att han ska praktisera det han vet? Han vill problematisera mer istället. Vem är egentligen hans nästa? Vem ska räknas som hans medmänniska? Som om det vore en avancerad teori som är svår att sätta sig in i. 

Jesus berättar då om den barmhärtige samariern. En berättelse som avslöjar att det här med medmänsklighet på ett sätt inte är så komplicerat. Att det inte handlar om att lista ut vem som är min medmänniska, utan om hur jag kan vara en. 

Jesus illustrerar med sin berättelse att det kan vara stor skillnad mellan att veta och att göra. Prästen och leviten i berättelsen är sådana som precis liksom den laglärde kan förväntas veta vad lagen säger. Ändå går de förbi den slagne mannen. Kanske handlar det inte bara om att de är hårdhjärtade eller om någon slags dubbelmoral. 

Kanske handlar det också om att ibland så ställs ett sätt att göra rätt mot ett annat. För den lyssnare till berättelsen som var insatt i den judiska lagen blir hela situationen mer komplex än den ter sig för de flesta av oss. 

Både prästen och leviten var väl medvetna om att de skulle göra sig orena om de rörde vid någon som de förmodade vara död (4 Mosebok 19:11-16). Samtidigt finns utifrån 3 Mosebok 19:16 enligt judisk tradition ett förbud mot att inte rädda någon som befinner sig i livsfara. Det var med andra ord svårt för prästen och leviten att göra hundra procent rätt. Kanske var deras reaktion precis den som ofta är vår inför komplicerade situationer: vi låtsas att den inte finns. Vi gör ingenting eftersom det verkar säkrast. 

Jesus har också lagt in en komponent i berättelsen som förmodligen var ganska chockerande för många som hörde honom berätta. Inte så långt tid innan det här hände hade Jakob och Johannes föreslagit att de skulle kalla ned eld från himlen för att förgöra en samarisk by. De allra flesta som lyssnade gjorde allt för att undvika samarier, inklusive att gå långa omvägar kring deras område. Avskyn gentemot samarierna var starkt rotad bland judarna. Nu gör Jesus en samarier till huvudperson och förebild i sin liknelse. 

En eloge till den laglärde för att han tveklöst erkänner att det är samariern som är den slagne mannens nästa, att det är samariern som visar medmänsklighet. Han hade kunnat ge ett undvikande svar eller bara gå sin väg. Men han erkänner poängen i berättelsen. Vem som helst kan vara en medmänniska. Även den man föraktar. 

Förändrar insikten honom? Det får vi aldrig veta. Förändrar insikten mig? Det är en av mina livsutmaningar.