Pethrus teologi legitimerade nazisternas politik

Sven-Gunnar Hultman ställer i en debattartikel viktiga frågor om våra forskningsresultat. Det är hoppfullt att bearbetning pågår inom frikyrkan. Vi vill gärna förtydliga varför ”I dag lek, imorgon tårar” behöver läsas i relation till både sin samtid och andra texter.

Vårt projekt berör en tidigare okänd del av Sveriges historia. Resultaten har publicerats i vetenskapliga artiklar och sammanfattas i den nyligen utgivna boken ”Sista brevet till Hitler”.

Källorna kommer från frikyrkor, nationalsocialister, media och myndigheter. I Pethrus personarkiv har vi undersökt tusentals brev samt predikomanus som inte studerats tidigare. Vi har gått igenom tryckt material från dagstidningar och förlag, inklusive alla Pethrus böcker. 

Forskningsresultaten är tydliga: antisemitiska föreställningar spreds i frikyrkan före, under och efter Förintelsen. De handlade om att Hitler agerade på Guds uppdrag för att jaga judar till Palestina, att Förintelsen var ett straff för att judarna inte lyssnat till Gud, att judarna kontrollerade pressen och bankerna, att antikrist skulle vara en jude.

I decennier förmedlades dessa budskap av olika pingstledare, däribland Lewi Pethrus.

Våren 1942 gav han ut ”I dag lek, imorgon tårar”. Vid denna tid upprättades förintelselägren Bełżec och Sobibór. På kort tid mördades 1,5 miljoner judar, alltmedan massmordet intensifierades i Birkenaus toppmoderna gaskamrar. 1942 blev det dödligaste året i folkmordets historia.

Vår forskning visar att den frikyrkliga pressen var först i Sverige med att tala om våldet i termer av utrotning. Baptistiska Veckoposten skrev redan i juni 1942 att ”judarna utrotas systematiskt”. Några dagar senare skrev även Evangelii Härold om antisemiternas ”fruktansvärda kamp” mot judarna i Nazityskland. Detta var alltså före DN:s ledare i september och Hugo Valentins “Utrotningskriget mot judarna”. Frikyrkorna visste. Detta var det historiska sammanhang i vilket Pethrus bok trycktes, spreds och recenserades.

Lewi Pethrus bok var inte ett öppet brev till Hitler

Hultman konstaterar att ”I dag lek, imorgon tårar” är en vidräkning med det som Pethrus betraktade som moraliskt förfall. Beskrivningen är helt korrekt. Hultman citerar också en recension i Evangelii Härold som illustrerar hur den uppfattades i väckelsekristna kretsar. Men boken nådde långt utanför pingströrelsen. Den kommenterades av både meningsmotståndare och bundsförvanter. Nationalsocialister menade att Pethrus stod för “den äktkristna linjen i dagens brännande frågor”. Antinazister uppfattade boken som anpassning till en eventuell nazitysk invasion. En recensent menade att boken fungerade som ett brev till Hitler. Varför?

Pethrus reflekterade i boken över naziockupationen av Danmark. Han hade själv bevittnat den i Köpenhamn 1940. Där hade ledarna fått “byta ut härskarskruden mot fångdräkten”, fått erfara hur “narrkåpan ryckes av”. Han menade att “de nya maktfaktorerna i den politiska världen” hade med “Gud att göra”. Detta var “unga lejon som ryta efter rov och begära sin föda av Gud”. Omvärldsanalysen växlade mellan bibliska allegorier och väckelsekristen språkdräkt.

Boken avrundas med ett hyllande citat av Philippe Pétain, ledare för den nationalsocialistiska lydregimen i det besegrade Frankrike. Pétains budskap var en “väckelsepredikan”, menade Pethrus, baserad på diktatorns “ingående kännedom om sitt folks liv och utveckling”. Pethrus underströk Pétains “känsla av sitt ansvar”.

Kort efter maktövertagandet hade Pétain börjat frånta judar deras medborgarskap. Regimen ersatte det franska slagordet “frihet, jämlikhet, broderskap” med “arbete, familj, fosterland”. Svensk dagspress rapporterade återkommande, i över ett år innan Pethrus gav ut sin bok, om de antisemitiska raslagar som infördes av Pétain.

Historisk forskning omfattar textanalys där olika källor sätts i relation till varandra. När vi gjort det har vi sett en linje som sträcker sig längre än Förintelsens år 1942. 

Vad visste Pethrus när han skrev sin bok, undrar Hultman. Det går inte att beforska en historisk persons inre. Däremot går ståndpunkter att kartlägga utifrån vad personen sagt och skrivit.

Kort efter att Hitler tagit makten förutspådde Pethrus att förföljelsen av judarna kunde bli våldsam. 1933 predikade han om våldets betydelse. “Man har undrat om icke världen skall kunna göra motstånd, så att tyskarna lugna sig och det icke blir något slaktande av judarna. Men Guds ord säger oss tydligt, att i den yttersta tiden skola stora slaktningar komma att ske”.

Han predikade utifrån Jeremia 16:16, profetian om fiskarna och jägarna. “När förföljelserna bröto ut i Tyskland, slog det mig, att nu är jägarnas tid”.

Två månader efter Novemberpogromerna 1938 förklarade Pethrus att “Palestina nu är en åtrådd plats för judarna”. Han återvände till Jeremia. ”De skola jagas ner från alla höjder. Det står så. Och det är precis bokstavligen vad som sker. Alla judar på upphöjda platser ha jagats ner”. 

Samtidigt som Nürnbergrättegångarna inleddes, hösten 1945, konstaterade Pethrus att “fascismen och nazismen” blivit Guds redskap. Dessa ideologier hade fördrivit “förbundsfolket från dess hemvist bland nationerna”.

Flera år efter krigsslutet förklarade Pethrus att det var judarna själva som bar skulden för massmordet. Utspelet där pingstledaren legitimerade Förintelsen kom från estraden i Filadelfiakyrkan, söndagen den 3 juni 1951:

”Tysklands gaskamrar har uppslukat miljoner judar”, konstaterade Pethrus, ”därför att de inte lyssnat till Guds röst”.

Pethrus skrev inte uttryckligen om judar i ”I dag lek, imorgon tårar”. Men i relation till ovanstående antisemitiska predikoserie – tidigare helt okänd – kan vi dra nya slutsatser från hans böcker.

Lewi Pethrus, och andra pingstledare, följde rapporteringen och förutspådde en våldsam utveckling. De beskrev Novemberpogromerna som ett led i Guds plan – och även när Förintelsen stoppats höll de fast vid sin tolkning.

Hultman pekar på att Pethrus gav uttryck för “en teologi där även världsriken används i Guds dom”. Det stämmer. Joel Halldorf kallar det för “eskatologiskt motiverad antisemitism”. Vår bok är historien om just detta: hur pingströrelsens ledare kunde se Förintelsen som Guds dom över alla de barn och vuxna som mördades.

Teologin fungerade som legitimering av nazisternas politik – i överförd bemärkelse som ett brev till Hitler.

Det tyska pingstsamfundet Mülheimer Verband skrev 1990 angående sitt agerande under nazismens tid: “Vi beklagar att våra officiella publikationer under de nationalsocialistiska åren nästan helt saknade tydliga uttalanden om naziregimens verkliga karaktär”. Vår boktitel, ”Sista brevet till Hitler”, anspelar på de tyska pingstvännernas uppgörelse. 

“Vi bekänner all skuld och alla försummelser i ord, skrift och handling, oavsett om de skett medvetet eller omedvetet.”

Marcus Pollack har i Hemmets vän efterlyst något liknande från pingströrelsen i Sverige. Frågan har även lyfts av andra.

Men den tyska pingströrelsens bön om förlåtelse publicerades även den i en historisk kontext – Tysklands uppgörelse med Förintelsen. Och att bearbeta kollektiva minnen tar tid. För pingstfolket i Sverige har arbetet just börjat. Att som Hultman ta forskningsresultaten på allvar och reflektera över dem är ett viktigt steg på vägen. 

Vi kan bara hoppas på dagen då uppgörelsen fullbordas, dagen då förintelseöverlevare och deras släktningar får läsa rörelsens avskedsbrev till antisemitismen – det sista brevet till Hitler.