Äkta delaktighet kräver mer än goda ambitioner.

Vi uppskattar att Pingsts nya föreståndarteam välkomnar samtalet och själva konstaterar att frågor om mindre församlingars representation och kulturell mångfald behöver tas på allvar. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att flera av de problem vi pekar på inte är nya. Fler än vi har pekat på dem under lång tid.

2024 skrev vi i Dagen ”Allvarligt att det saknas röster från små församlingar i Pingst” och senare ”Synliggör och ge ledare i mindre församlingar mandat”. Under 2025 återkom vi i ”Formas Pingsts framtid utan församlingarna?” och slutrepliken ”Frågor är inte farliga – tvärtom för de oss framåt”. Vår poäng har genomgående varit densamma: om Pingst vill vara en församlingsrörelse måste hela bredden av församlingar också få vara med och forma rörelsens riktning.

Under lång tid har det framför allt varit pastorer från större församlingar som synts i de sammanhang där förtroende byggs. Det är de som återkommer som processgruppsledare, sitter i styrelser och arbetsgrupper, planerar, leder och predikar i våra gemensamma konferenser. Ledare från mindre församlingar blir däremot betydligt mer sällan synliggjorda, prövade och tränade i regionala och nationella sammanhang.

Då uppstår lätt en självförstärkande cirkel. De som redan syns blir kända. De som är kända får förtroende. De som har förtroende blir nominerade och får nya uppdrag – och blir därmed ännu mer synliga. Problemet är därför inte i första hand hur nomineringarna går till. Problemet ligger tidigare i processen. Det handlar om kultur och hur vi ger utrymme.

Det blev särskilt tydligt i arbetet med Pingst och framtiden, den process som skulle lägga grunden för den mest genomgripande förändringen av Pingsts gemensamma struktur på lång tid. Trots att mindre församlingar utgör en mycket stor del av pingströrelsen saknades deras perspektiv i praktiken i arbetsgrupperna. Ett begränsat antal mindre församlingar fick bidra genom intervjuer, men själva arbetet kom i hög grad att formas av människor och erfarenheter från större församlingar och större städer.

Det betyder inte att rapportens slutsatser är dåliga eller att människor som arbetat med den haft fel motiv. Men perspektivet påverkar vilka problem man ser, och vilka frågor man ställer.

Vi efterlyste redan innan “PoF” en större representation av både mindre församlingar och nya svenskar. Det var olyckligt att dessa perspektiv, trots våra och andras vädjanden, fick så begränsat utrymme i arbetet. En större mångfald hade gjort förslagen bättre.

Vi förstår att det nya föreståndarteamet ärver såväl en organisation som en kultur som de inte kan hållas ansvariga för. Men just därför finns nu ett viktigt tillfälle att förändra den. Vilka regionledare som nominerades är en sak, men det är svårare att förstå varför de “fria mandaten” i pastorsrådet inte användes för att bredda mångfalden.

Förhoppningsvis går det att väga upp i det fortsatta arbetet. Men då krävs något mer än en förväntan på regionledarna att ”lyssna in” mindre församlingar. De mindre församlingarna behöver också släppas in i rummen där samtalen förs, prioriteringarna görs och förtroende byggs.

Samma sak gäller frågan om kulturell mångfald. Att den svenska pingströrelsen behöver en tydlig och aktiv strategi för inkludering av nysvenskar – som dessutom fungerar i praktiken även för mindre församlingar – är en central nyckelfråga för rörelsens framtid, trovärdighet och relevans. Att konstatera behovet är en början. Nästa steg måste vara att människor med dessa erfarenheter faktiskt ges mandat och inflytande.

Föreståndarteamet beskriver också pastorsrådet som ett råd där regionledarna företräder små, medelstora och stora församlingar. Det väcker ytterligare en fråga: Har pingstförsamlingarna verkligen förstått att den nya strukturen i praktiken gör pastorsgemenskapen till en episkopal distriktsorganisation, där regionledare ges mandat över fria församlingar? Sådana förändringar behöver förstås, diskuteras och förankras som just de förändringar de är, särskilt utifrån vår historia. Pingströrelsens styrka har varit just församlingarnas frihet. Det har ofta skapat spretighet, men samtidigt stimulerat kreativitet. Det är en ständig balansgång mellan tydligare strukturer och lokal frihet. Just denna balansgång kräver också den  mångfald i de rum där besluten fattas.

Vi vill inte ställa stora och små församlingar mot varandra. Tvärtom behöver vi varandra. Men då måste vi också våga se de mekanismer som gör att vissa erfarenheter och ledare gång på gång hamnar i centrum medan andra nästan aldrig gör det.

Delaktighet blir verklig först när den märks i vilka som får synas, vilka som får ansvar och vilka som faktiskt får vara med och forma vår gemensamma framtid. 

Vi tror på en djärv pingströrelse som utmanar kulturen på djupet, bortom yttre strukturer. Som inte bara förvaltar arvet, utan hängivet skapar framtiden.