Ge glädjen större plats

”Hur är det med dig?” ”Jo, tack, det är bara bra.” En klassisk svensk hälsningsfras. Bara bra … Hur ofta är det bara bra? Jag vet inte hur ditt liv ser ut, men för mig är det sällan ett helt ärligt svar. Oftast är det både och, bra och dåligt, glädje och sorg, som mixas hejvilt samtidigt som vardagen rullar på. I perioder har mycket varit bra, och i perioder har man överlevt mer än man levt.

I vår husförsamling börjar vi alltid kvällen med en ”topp-och-bott-runda”. Alla delar livet och vad som hänt sedan sist vi sågs. Vi delar livets toppar: det vi är tacksamma för och det som är glädjeämnen i vardagen. Men vi delar också livets dalar: det vi kämpar med, det vi sörjer och det som är extra smärtsamt just nu. Det är fint att få vara församling där vi möts i vänskap, ärlighet och sårbarhet. Där vi lever efter uppmaningen: ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter” (Rom 12:15). Om vi ska kunna dela livet måste både och få finnas samtidigt, för visst är det oftast så i allas våra liv att det inte är topp eller bott, utan topp och bott samtidigt? Tron innefattar och håller för båda, och allt däremellan.

Med det sagt vill jag ändå ut­ifrån bibeltexten från Lukas­evangeliet 19:37-40 slå ett slag för mer glädje bland Guds folk. När folkskaran ser Jesus kommer glädjen och lovprisningen spontant. Den verkar inte gå att hålla tillbaka (”… om de tiger kommer stenarna att ropa”). Vad grundar sig deras glädje på? Jo, på att de med egna ögon har sett Guds underverk. Som Jesus efterföljare ligger vår djupaste glädje i det faktum att vi får möta Gud och vara med och se det han gör i den här världen. Den glädjen rotar sig inte i omständigheter och dagsform, i hur väl vi lyckas eller i andras val. Den rotar sig i vem Gud är och vad Gud gör. När vår blick är fäst på Jesus finns det alltid anledning att glädja sig.

När Jesus rider in i Jerusalem gör han det fullt medveten om att det här är början på resan mot korset. Det är verkligen en berättelse där både lidande och glädje får rum. Snart har han fullgjort sitt uppdrag på jorden och fullbordat frälsningen. Texten vi läser i Lukasevangeliet 19 – som leder till Jesu död – har många likheter med texten i Lukasevangeliet 2 – som beskriver Jesu födelse. Det är som att cirkeln sluts, och himmel och jord än en gång möts.

När Jesus föds säger ängeln till herdarna: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren” (Luk 2:10-11). Ängeln proklamerar vid Jesus födelse att han är en glädje för hela folket, och när Jesus 30 år senare rider in i Jerusalem är det tydligt att han verkligen blivit just det.

Himlen har hela tiden vetat att Jesus är Messias, frälsaren, men nu börjar även människorna förstå. De övriga tre evangelisterna återger folkets tillbedjan med orden ”Hosianna, Davids son”. Hosianna betyder ”fräls”, så när Jesus tågar in är folkets lovsång både ett rop efter frälsning och ett erkännande av Jesus som frälsaren.

När folket ropar: ”Fred i himlen …” har himlen redan 30 år tidigare svarat ”… på jorden fred …” (Luk 2:14). Hela den himmelska hären talar ut fred på jorden i samma stund som Jesus föds. Från den stund han föds till det ögonblick han dör lever Jesus sedan ut himlens vilja på jorden. Och han lär sina lärjungar att be att det ska få fortsätta ske i och genom hans efterföljare: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden som i himlen” (Matt 6:10). Paulus nämner i Rom 14:17 tre saker som kännetecknar Guds rike: ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”. Vi är alltså ka­l­lade att leva i och leva ut … glädje.

Den kollektiva glädjen och lovprisningen som brister ut när Jesus rider in i Jerusalem kommer av att tillsammans se och erfara Guds närvaro och underverk. Vi lever dagligen i polarisering som splittrar, omständigheter som oroar och individualism som förblindar. I en värld där vår blick ständigt distraheras behöver vi också ständigt kalibrera den, träna oss i att fästa den på Jesus. Annars är det lätt att tappa modet. I mötet med Jesus blir glädjen oundviklig och lovprisningen ostoppbar. Gud är ständigt närvarande och hans underverk finns överallt runt omkring oss. Ser vi hur han rör sig i vår gemenskap? Ser vi hur han verkar i världen? Ser vi skönheten i hans skapelse? Ser vi att varje människa vi möter är hans underverk?

Vem vill inte ha en källa till glädje som aldrig sinar? Det är ingen påklistrad, falsk, krystad glädje. Det är en bubblande, ostoppbar glädje från djupet av vår själ som spontant kommer ut på ett sätt som andra ser och hör. Och den kommer av att vi förstår vem Jesus verkligen är. I den glädjen kan vi mötas. Den har vi gemensamt. Vi tillber samma Gud, vi har vårt hopp i samma frälsare och vi följer samma Herre. Vad händer med kristenheten när vi möts med blicken fäst på Jesus, med delad glädje över det han gör, i enad lovsång inför den han är? ”Den glädje Herren ger är er styrka” (Neh 8:10b).