Vad hände med alla böcker i Solsidan?
TV4, Skärmavbild Skolverket, Wikimedia Commons | Montage: Hemmets Vän.
Krönika. ”Solsidan” tecknar, helt omedvetet, en bild av hur rekreationsläsandet har försvunnit ur det svenska medelklasslivet på mindre än 15 år.
Den 29 januari 2010 hade ”Solsidan” premiär på TV4 och skrev snabbt in sig i svensk tv-historia. Än i dag står Felix Herngrens komediserie stark som en bastion från en svunnen monokultur. I en tid när masskulturen är ett minne blott finns det något vackert i att de flesta svenskar ändå har någon form av relation till Alex, Anna, Fredde, Mickan, Ove och Anette i Saltsjöbaden.
När serien hade premiär gick jag i mellanstadiet och betraktade den övre medelklassens neuroser genom ett barns ögon. När jag nu plöjer igenom serien tillsammans med min fru, befinner vi oss plötsligt väldigt nära Alex och Annas livssituation.
Visst är ”Solsidan” en komediserie, men den är också ett dokument över Svenssonlivet från 2010-talet och framåt. Sedd i sin helhet påminner serien om de samhällsförändringar som smugit sig på, nästan obemärkt.
I de tidigaste säsongerna går alla karaktärer runt med kontantfyllda plånböcker, alltid redo att slänga fram några sedlar till en taxi. I de senare säsongerna bråkas det om Swishbetalningar. Mobiltelefonerna förvandlas sakta från vikbara knapptelefoner till sponsrade smartphones från Samsung och Måns Zelmerlöw går från Sveriges gullgosse till persona non grata.
Det är dock en förändring som sticker ut mer än någon annan när man ser de första säsongerna: alla karaktärer läser.
När Anna och Alex ska gå och lägga sig läser de varsin bok i sänglampornas sken. Fredde läser Svenska Dagbladet till frukost och Mickan bläddrar i Elle. När Alex ska ha egentid läser han seriestrippar ur Ernie.
Ingen av karaktärerna är särskilt litterära. Tvärtom framställs de som utpräglat populärkulturella och ingen håller långa utläggningar om borgerliga bildningsideal. Men likväl läser de, eftersom det helt enkelt var något vuxna människor gjorde när de hade en stund över. Med betoning på gjorde.
I de senare säsongerna har läsandet försvunnit ur vardagen. Tennisen finns kvar. Middagsbjudningarna likaså. Men boken är spårlöst borta.
”Solsidan” tecknar, helt omedvetet, en bild av hur rekreationsläsandet har försvunnit ur det svenska medelklasslivet på mindre än 15 år. I en av seriens senare säsonger används Steinbecks ”Vredens druvor” som exotisk rekvisita för att Alex vill framstå som djup på en dejtingsida. Boken har blivit något främmande. En komisk detalj.
År 1962 profeterade medievetarnas inofficiella skyddshelgon, Marshall McLuhan, att västvärlden skulle bli ett post-litterat samhälle, ett samhälle där det skrivna ordet tappat sin särställning. Då var TV:n det stora hotet. 64 år senare går vi alla omkring med en mini-TV i fickan.
I boken ”Underhållning till döds” skrev medieteoretikern Neil Postman: ”Det Orwell fruktade var människor som skulle förbjuda böcker. Det Huxley fruktade var att det inte skulle finnas någon anledning att förbjuda böcker, eftersom det inte skulle finnas någon som ville läsa.”
Nog beskriver det vår samtid. Det digitala bruset förpassar läsandet till marginalerna och till följd eroderas den samhälleliga koncentrationen.
Väckelsekyrkans folk kallades länge för läsare ”emedan de, i stället för att deltaga i lättsinniga nöjen, använde alla ledigheter, särdeles söndagsaftnarne, till att flitigt läsa bibeln och Luthers skrifter.” Genom traktat och postillor kunde folket bilda sig tillsammans och lägga grunden för den svenska demokratin. I dag skulle vi, lika väl som alla andra, kallas för skrollare emedan vi använder alla ledigheter till att flitigt flaskmatas teologi från Instagram reels.
Det post-litterata samhällets faktum belyses i 2025-års Pisaundersökning där det framkommer att svenska 15-åringars läsförståelse har sjunkit med 21 poäng. Ett historiskt ras, vilket enligt OECD motsvarar ungefär ett helt års lärande för en 15-åring. Detta är bara ytterligare ett steg i en länge pågående trend.
Det är ofta här, hos barnen, som debatten om läskrisen hamnar. Men ”Solsidan” visar att det är de vuxna som leder vägen.
På 1200-talet före Kristus kollapsade den mykenska kulturen i Grekland och det rådande skriftsystemet föll i glömska. I flera århundraden levde grekerna bland ruinerna efter en intellektuell civilisation utan förmågan att läsa dess texter. Att se på ”Solsidans” första säsonger anno 2026 är som att blicka tillbaka till bronsålderns storhet. Vi står nu i ruinerna och blickar längtansfullt tillbaka till en tid då vuxna valde läsandet före skrollandet. Tillbaka till 2010 i Saltsjöbaden.
