Gudstjänsten handlar om tillhörighet – inte konsumtion

Barn säger ibland att gudstjänsten är tråkig. Vi vuxna uttrycker oss lite mer sofistikerat:

”Jag fick inte så mycket ut av predikan i dag.”

”Lovsången lyfte aldrig riktigt.”

”Det var ett ganska torrt möte.”

”Han är bra, den predikanten.”

Jag känner igen sättet att uttrycka sig, jag gör samma sak själv. Efter gudstjänsten frågar vi gärna varandra: ”Hur var predikan?”

Det är inte fel. En predikan kan vara bra eller dålig. Teologi kan vara sund eller osund. Gudstjänster kan ledas med både omsorg och slarv. Men våra frågor säger något om vårt sätt att se på gudstjänsten. Vi har blivit vana vid att bedöma gudstjänsten utifrån vad vi själva fick. Var predikanten intressant? Var musiken bra? Blev jag berörd? Fick jag något att ta med mig?

Om svaret blir nej tillräckligt många söndagar söker vi oss kanske vidare. Ibland finns goda skäl till det. Men ibland lockar det som verkar bättre: ”starkare” predikan, bättre lovsång, fler i min egen ålder, en församling där det ”händer mer”.

Vi lever i ett samhälle där vi jämför, väljer och byter tills vi hittar det som passar oss. Vad händer när vi tar med oss samma sätt att tänka in i församlingen? Är församlingen något vi tillhör, eller något vi konsumerar?

Jag jobbar med den här frågan själv. Jag bokar ibland predikanter till min församling. Jag vill hitta bra predikanter och jag vill att människor ska vilja komma. Det är inget fel i det. Samtidigt är Nya testamentets bild av församlingen märkligt olik en sådan sorts marknad. Paulus beskriver församlingen som en kropp. Ögat hör ihop med handen, foten med kroppen. De starka kan inte klara sig utan de svaga. Man väljer inte de delar av kroppen som ger mest. Man hör ihop.

När Paulus beskriver församlingens liv återkommer ordet ”varandra”: bär varandras bördor, uppmuntra och tjäna varandra, be för varandra och bygg upp varandra. Det låter inte särskilt mycket som: ”Vad fick jag ut av det?”

Vi har kommit att ha höga förväntningar på söndagens gudstjänst, inte minst på predikan. Det är inte fel. Men när predikan förväntas ge oss något som bär genom hela veckan, gärna ända till torsdag, begär vi ganska mycket av en predikant och trettio minuter.

Jag känner igen förväntan hos mig själv. Jag har tänkt att gudstjänsten ska ge mig kraft att vittna om Jesus och hjälp att växa i tron. Ofta är det predikan jag väntar på, nästan som om den vore huvudrätten och resten tillbehör.

Men vem har bestämt att predikan ska bära så mycket?

Kanske lär också våra former oss att tänka så. När en talar och många lyssnar blir det lätt att bedöma det vi själva får höra. Därför behöver vi pröva våra former: Hjälper de oss att höra ihop som en kropp?

Tänk om predikan aldrig var tänkt att ensam bära veckan? Tänk om kroppen skulle bära veckan tillsammans? Då förändras också frågorna efter gudstjänsten. Inte bara: Vad fick jag? Utan också: Vem behöver mig? Vem behöver jag? Vad har Gud gett oss genom varandra?

Det betyder inte att alla ska predika eller tala i gudstjänsten. Den trötte får ibland bara ta emot. Den blyge behöver inte bli mötesledare. Församlingen behöver lärare och herdar. Men en kropp består inte av en mun och hundra öron.

Jag har hört människor säga att fikat är det bästa med gudstjänsten. Vi skrattar åt det. Men kanske borde vi inte skratta bort det så snabbt. När gudstjänsten är slut vänder vi oss mot varandra. Vid kaffet får vi höra hur veckan varit och märker när någon saknas. Ibland leder ett samtal till förbön eller praktisk hjälp.

Kanske är det inte bara kaffet vi längtar efter, utan tillhörigheten: att bli sedda och själva få syn på  den andre.

Vid kaffet blir något av kroppens gemenskap synligt. Och kanske säger det något om våra former om gudstjänsten känns avslutad innan vi hunnit vända oss till varandra.

Jag vill inte romantisera dåliga gudstjänster, en dålig predikan blir inte bättre av att kallas gemenskap. Slarv är inte andlighet. Men jag undrar vad som händer med kyrkan när den söndag efter söndag måste konkurrera om vår uppmärksamhet. Predikanten måste vara tillräckligt intressant, lovsången måste leverera och mötet får inte bli för tråkigt. Samtidigt sitter vi med telefonen i fickan och hela världens utbud några knapptryckningar bort.

Kanske behöver vi därför se annorlunda också på den gudstjänst vi upplever som tråkig. Den behöver inte vara bortkastad bara för att predikan inte grep tag eller lovsången inte lyfte. Också där får vi söka mötet med Gud och påminnas om att vi hör samman med de människor som finns omkring oss.

De lite kantiga människor vi kanske inte själva skulle ha valt är inte bara andra gudstjänstbesökare. De hör ihop med oss. De är en del av den kropp som också vi tillhör.

Formen är inte evangeliet. Predikanten är inte produkten. Lovsången är inte produkten. Och församlingen är inte en publik som ska hållas nöjd.

Vi är ett folk som genom Kristus har fogats samman. Att leva i en sådan gemenskap är mer krävande än att hitta en kyrka där jag ”får ut mycket”, men det är också ett vackrare liv.

Så nästa gång vi frågar ”Hur var gudstjänsten?” kanske vi också behöver fråga vad vi sökte när vi kom dit. Var gudstjänsten främst något som skulle ge mig en stark upplevelse, eller kom jag för att möta Gud och dela gemenskapen med de människor jag har kallats att höra ihop med?

Också den söndag då gudstjänsten känns tråkig är det min församling. Tillsammans är vi en kropp.