Klimatomställningen måste göras med människor – inte ovanför deras huvuden

”Sverige behöver mer fossilfri el från kärnkraft, vattenkraft, vindkraft och solenergi”, skriver Lagergren.

DebattKlimatutmaningarna kräver handling. Men en effektiv klimatpolitik kan inte byggas på endast politisk enighet. Omställningen måste kombinera faktorer som föder både förtroende och respekt för klimatet och människors vardag. Detta skriver Magnus Lagergren i en replik till Frank Tholfsson. 

Publicerad Senast uppdaterad

Detta är en opinionstext i Hemmets Vän. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Frank Tholfsson har rätt i flera delar av sin artikel. Klimatförändringarna är en allvarlig utmaning. Sverige behöver långsiktiga spelregler för energiförsörjningen och politiken måste skapa förutsättningar för företag, civilsamhälle och enskilda människor att bidra.

Men en gemensam berättelse är inte detsamma som en fungerande klimatpolitik. Och politisk oenighet är inte nödvändigtvis ett misslyckande.

Magnus Lagergren

I en demokrati är det naturligt att partier är överens om problemen, men landar i olika slutsatser om lösningar. Ska utsläppen minska genom högre skatter på människors resor, genom ny teknik, kärnkraft, förändrad konsumtion eller genom att svensk industri ges möjlighet att producera fossilfritt? Vem ska betala? Hur påverkas landsbygden, jordbruket, jobben och hushållens ekonomi?

Det är frågor som måste diskuteras öppet. Klimatpolitiken får inte förvandlas till en överideologi där den som ifrågasätter ett visst styrmedel anklagas för att ifrågasätta klimatvetenskapen.

För oss kristdemokrater är förvaltarskapstanken central. Vi har ett ansvar att lämna över ett samhälle och en natur som kommande generationer kan leva gott i. Men förvaltarskap betyder inte att naturen ska göras till ett museum eller att människor ska späka sig själva. Det handlar om att bruka, vårda och utveckla våra gemensamma tillgångar med klokhet och långsiktighet.

Därför behöver klimatpolitiken stå på tre ben: miljömässig hållbarhet, försörjningstrygghet och konkurrenskraft.

Sverige behöver mer fossilfri el från kärnkraft, vattenkraft, vindkraft och solenergi. Elnäten måste byggas ut, tillståndsprocesserna bli snabbare och energieffektiviseringen öka. Företag som utvecklar ny teknik och cirkulära lösningar ska mötas av långsiktiga spelregler, inte politisk ryckighet och åratal av byråkrati.

Kommuner och regioner ska naturligtvis ta sitt ansvar. Den egna klimatpåverkan ska mätas och minska. Energi ska användas effektivare, transporter samordnas och offentliga fastigheter utnyttjas bättre för lokal energiproduktion där det är lämpligt. Klimatarbetet måste gå från allmänna visioner till konkreta, finansierade och uppföljningsbara åtgärder.

Men omställningen måste också vara socialt hållbar.

Den ensamstående föräldern som behöver bilen för att få ihop vardagen, lantbrukaren som producerar vår mat och det mindre företaget på landsbygden kan inte behandlas som klimatproblem. De måste vara en del av lösningen. En politik som gör det dyrt att leva och arbeta utanför storstäderna riskerar att förlora människors förtroende utan att åstadkomma motsvarande global klimatnytta.

Vi får inte heller föra en politik som flyttar svensk produktion, arbetstillfällen och utsläpp till länder med betydligt sämre miljökrav. När svenska företag producerar stål, skogsprodukter, livsmedel och industrivaror med lägre utsläpp än konkurrenterna är det en tillgång för klimatomställningen, inte ett problem som ska avvecklas.

Tholfsson lyfter med rätta civilsamhällets betydelse. Klimat- och miljöorganisationer har en självklar plats i samhällsdebatten. Men det har också lantbrukare, skogsägare, industriarbetare, småföretagare, barnfamiljer och människor som bor där kollektivtrafiken inte fungerar. Ett brett folkligt deltagande förutsätter att alla dessa erfarenheter tas på allvar.

Jag välkomnar därför blocköverskridande överenskommelser om sådant som kräver årtionden av investeringar, särskilt energiproduktion och elnät. Men enighet får aldrig bli ett självändamål eller ersätta den demokratiska diskussionen om prioriteringar, kostnader och konsekvenser.

Sverige kan mer.

Vägen framåt är inte att kommendera människor att marschera i samlad trupp bakom en politiskt formulerad berättelse. Vägen framåt är att kombinera ansvar med framtidstro, teknikutveckling med konkurrenskraft och höga klimatambitioner med respekt för människors vardag.

En klimatpolitik som förlorar människorna kommer till slut också att förlora klimatet. Omställningen måste därför göras tillsammans med människor – inte ovanför deras huvuden.

Powered by Labrador CMS