Kärlek – nyckeln till en andlig rörelse

Evangeliet är ett kärleksfullt erbjudande – inte ett pressande krav. Därför kanske vi behöver tänka lite på vilket tonläge vi använder om vi ska nå fram till våra medmänniskor med vittnesbördet om Jesus. Det finns ett språk som alla människor runt vår jord förstår: Kärlekens språk. Och det budskap vi har att förmedla sammanfattas i följande ord: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son...”  Frälsningen är alltså en gåva. Och den som ger oss denna gåva gör det av ett enda skäl: Han älskar oss.

Om de första kristna sa människorna som ännu inte kommit till tro:”Se, hur de älskar varandra!” Församlingen hade en dragningskraft. Det var inte bara lärosatser och tomma ord – deras gemenskap bar en underbar väldoft. Atmosfären andades kärlek.  Äkta kristendom är inte i första hand ett verksamhetsprogram med tyngande krav – det är erbjudande om liv i gemenskap med Gud. Församlingen är kallad att vara en förgård till himlen. Alla som kommer nära den gemenskapen berörs och fylls av längtan att få leva samma liv. Det blir så uppenbart att de som älskar Jesus, och är fyllde med Guds Ande, har funnit något dyrbart och heligt. När de ödmjukt berättar om sin tro tåras ofta deras ögon. De försöker inte tvinga sin tro på andra. Men deras kärlek kan krossa det hårdaste stenhjärta.

Om vi som kristenhet vill nå ut med vårt budskap bör vi klä oss i ödmjukhet. Bli tjänare, inte herremän. Inte agera som självgoda och dömande fariseer. Istället gråta med dem som gråter, ta del i medmänniskors bekymmer och oro. Drivna av kärlek ge vidare som gåva det vi själva fått som gåva.

Jag tänker på moder Theresa. Klädd i enkelhet och fattigdom. Men det är uppenbart att hennes person gjorde intryck. De som mötte henne greps djupt av den kärlek hon utstrålade. Och hon predikade evangeliet på ett övertydligt sätt. Det var ingen motsättning mellan ord och handling.

Har du på det sättet vunnit medmänniskors förtroende och kärlek kan du även tala sanningens ord, vara rak och radikal i ditt vittnesbörd.

Häromdagen hörde jag något riktigt rörande och vackert. En person som på sin ålders höst hittat tillbaka till sin barnatro. En framgångsrik forskare, med världen som arbetsfält. Tyvärr har det funnits ett sår i själen under minst fyrtio år. I en smärtsam fas av livet hade han behövt omsorg, förståelse, kärlek. Istället mötte han förtal och tyckte att kristna vänner var både hårda och kalla. Han vände församlingen ryggen och har inte satt sin fot där under alla dessa år. En dag då han var ute på promenad drabbades han av yrsel och matthet så till den grad att han inte orkdade ta sig hem. Då kom ett par helt främmande männikor och frågade hur det står till. De satte sig ned hos honom, hämtade en bil och skjutsade honom hem. Deras kärlek verkade så djup och äkta. ”Varför handlar ni så här mot mig?” frågade han. ”För att vi är kristna”, blev svaret. Sedan började de berätta om sin egen väg till Gud samt församlingen där de funnit en så underbar gemenskap. Namnet på kyrkan nämner jag inte, men det var just den församling min vän besviken och sårad vänt ryggen fyrtio år tidigare. Det här tog udden av både stolthet och sårade känslor. Inom kort tid klev han in i sin gamla församling. Och tänk, många kände fortfarande igen honom. Det blev ett stort kramkalas där ögon tårades. Och en orolig själ hittade hem både till Gud och sina andliga syskon.

Frälsningsglädjen formligen lyser ur hans ögon!