Verkligheten visar att Olof Edsinger har fel

Den kollektiva kristenhetens synd är att vi låtit oss påverkas av majoritetssamhällets kulturella individualism och medelklassifiering. Frikyrkan i Sverige är en rörelse för kärnfamiljer, helst sådana som växt upp tillsammans och där släkterna känt varandra sedan generationer tillbaka. 

Många singlar vittnar om att de är ensamma när de går till Kyrkan och de är lika ensamma när de går hem från Kyrkan. Min ensamstående mamma kan stå som exempel här. Under min uppväxt försökte hon besöka både Risbrokyrkan och Smyrnaförsamlingen i Fagersta vid ett flertal tillfällen, men gav alltid upp. Som ensamstående kvinna i 40-årsåldern passade hon inte in och blev därför inte med- eller hembjuden till de andra barnfamiljerna. Hon förklarade för mig att det var för att papporna i familjerna inte tyckte det var roligt att bjuda hem oss – vi hade inte med oss någon egen pappa de kunde prata bilar och renoveringar med. 

När jag idag drygt 30 år senare samtalar med kristna jämnåriga singlar i församlingen, tycks upplevelsen gå igen. Det är svårt att vara medelålders singel i den svenska kristenheten. Vi andra är för uppslukade av våra familjeprojekt. 

Som frikyrkopastor får jag ofta frågor kring hur jag ser på HBTQ-frågan, i praktiken samkönade vigslar, och mitt svar behöver tecknas mot den bakgrund och utveckling jag nu redogjort för: I grunden tror jag utifrån både Bibelns vittnesbörd och biologin att Guds avsikt för oss människor är att vi är skapade för att leva i monogama heterosexuella livslånga överlåtna relationer och att vår sexualitet och biologi är designad för detta. Men jag ser också hur vår skapelse är ställd under förgängelsen och hur mitt eget liv är en tavla målad i färger komna ur både brustenhet, synd, nåd, hopp och människor som vare sig ser församlingen eller herdeuppdraget som ett kall exklusivt för människor av en annan högre standard. 

I samband med min skilsmässa fanns det kristna profiler som mötte min smärta med tystnad, nervösa ryggmärgsreflektioner och bortvända blickar. Andra kom med tröst och hopp om en ny morgondag. En tredje kategori menade i all välmening att i Guds ögon var jag och min exfru fortfarande gifta och skulle så förbli. En sådan strikt biblicistisk uppfattning, som därmed landar i slutsatsen att homosexuella genom sin läggning är dömda till ett liv i singelskap. I en svensk frikyrklig kontext är det samma som livslång, ofrivillig ensamhet. 

När jag läser Bibeln så möter jag en Gud som varnar oss för hedonism och en pornograferad sexualitet där vi konsumerar varandra, istället för att skapa ett själsligt klister för vår tvåsamhet, öga mot öga, i ansiktshöjd. Bibeln vittnar om en Gud som varnar oss för handlingar där vi riskerar att skada varandra eller oss själva, då kärleken till det destruktiva och själsdödande på sikt till och med riskerar komma mellan dig och Gud. Men, framförallt så möter jag en Gud som ser och känner våra drömmar, rädslor, sorger och behov av att höra ihop med någon. En Gud som möter oss i otillräckligheten och oförmågan att leva upp till den högre standarden. En Gud vars kärlek och nåd sträcks ut även till oss som av olika skäl faller utanför idealet. En välsignelse som jag i mitt liv uppfattar även omfattar omgifte för pastorer och livslånga överlåtna relationer mellan två homosexuella. 

Min gode broder Edsinger vänder sig i Hemmets Vän mot den linje jag företräder och menar att den inte håller för prövning. Min erfarenhet av att känna Guds närvaro och välsignelse både i mitt omgifte och församlingsföreståndareskap, leder mig till slutsatsen att han har fel när verkligheten korrigerar idealiteten.