När vattnet blir till vin

I bibeltexten idag får vi ta del av det första undret som Jesus gjorde. Det är bröllop på gång i Kana i Galiléen. Vi möter Jesus, hans mamma Maria och några av lärjungarna och det är glädje i luften. Nu väljer Jesus att göra sitt första framträdande och sitt första under.

Jesu uppgift är att visa att han är Messias. Snart får han sin chans: värdparet har beräknat fel på vinet, och det är på väg att ta slut. Det är Jesu mor Maria som tar initiativet: ”De har inget vin”. Underförstått: Gör något!

Sex stora lerkärl blir utgångspunkten för undret. Jesus vill att de fylls med vatten och när det smakas av visar det sig vara vin. Han visar hur det vanliga vattnet kan bli något mer. Inget är omöjligt för Gud.

Mitt i bröllopsyran leds tankarna till nattvarden och livets allvar. Vad är det vi önskar som skulle förvandlas i våra liv? Var hittar vi kraften när det är tungt och svårt? Jesus visar vid bröllopet i Kana att han har möjlighet och viljan att vända besvärliga situationer till något gott. Ömsom vatten och ömsom vin, säger ordspråket, och med det menas att livet ibland är ganska vanligt och ibland något alldeles extra. 

Bröllopsvärden smakar vinet och surnar till över att detta kommer fram först nu. Men det är aldrig för sent att möta Gud. Hopplösheten och otillräckligheten vänds i glädje. Att uppleva Gud är alltså helt naturligt och något vi kan förvänta oss. Men vi får inte se Guds ansikte, utan Guds handlingar, spåren av Guds ingripanden.

Det visste Jesus, därför gjorde han under, genom sina ord och genom sina handlingar. Känn ingen oro! Tro på Gud och tro på mig, sa Jesus.

Notera också att det var tjänarna som visste varifrån vattnet kom, inte bröllopsvärden.

Nattvarden är just detta: en upplevelse och en smak av Gud. I nattvarden blir vi påminda om vad Jesus gör och har gjort. Det är en tacksägelse och tacksamhetens måltid som präglas av gemenskap och försoning. Nattvarden är ett mysterium, ett sakrament, en Guds gåva.

Det bröd som inte blev delat, delas nu i gemenskap. Min tro, mitt liv och mitt hopp ingår i ett sammanhang där fördjupning och nytänkande sker.

Än vet inte någon vem Jesus är. Han har inte predikat, inte botat sjuka, inte utmanat eller ifrågasatt. Han är bara snickarsonen från Nasaret. Men nu har han kommit ut i offentligheten. Bollen är satt i rullning. 

Nu är det inte bristen på vin som folk kommer att prata om, utan om det under som skett och om Jesus själv, vem han är, var­ifrån han fick kraften att göra vatten till vin. Ska de förstå att det han gjort är gott, ett tecken och en kärleksförklaring från Gud, eller ska de tro att han står i kontakt med onda krafter?

Det är inte alltid lätt att visa nya sidor av sig själv för människor som tror att de vet vem man är. Inte ens Jesus verkar vara helt bekväm med situationen. Ibland kräver det initiativ från någon annan, som i det här fallet, då Maria knuffar på honom.

Vinundret visar att Guds härlighet möter oss i Jesus. Men berättelsen visar också att Jesus inte bara är Gud utan också människa. En människa som utvecklas i samspel med andra. Och som kan vara trött på en uppfordrande mamma, som kan känna sig tveksam inför att bli det stora samtalsämnet och som behöver andras stöd och närvaro för att vara sig själv.

När Jesus i ett annat sammanhang uppmuntrar sina lärjungar att låta sitt ljus lysa för människorna och inte gömma undan det, vet han vad det innebär. I längden är det bara ärlighet och öppenhet som kan låta Guds kärlek bli synlig i världen.

Berättelsen om vinundret vill visa oss att förvandling är möjligt, men förvandlingen blir möjlig först när vi tar Marias ord på allvar: ”Gör det han säger åt er.”