Att ifrågasätta kvinnor är ett steg bakåt

Vid ett panelsamtal vid Bibelfestivalen 2026 berättar pastorn Ellen Hemström hur hon möts av negativa kommentarer för att hon är kvinna och pastor. ”Det förekommer med viss regelbundenhet, på ett sätt som gjort att jag blivit väldigt van”, säger hon. 

Frågan är inte ny, men har fått ökad aktualitet. Det finns ett växande motstånd mot att kvinnor ska få bli pastorer och ledare i kyrkan. Framför allt är det unga män som i allt högre grad hyser en sådan uppfattning.

Parallellt visar undersökningen från opinionsinstitutet Novus en stark polarisering mellan manliga och kvinnliga väljare i åldern 18–29 år. Över 40 procent av de unga männen uppger att de stödjer Sverigedemokraterna, jämfört med drygt 8 procent av kvinnorna. Här finns en tydlig polarisering mellan könen som ökat under senare år. Vad är det som har hänt?

1958 fattade kyrkomötet i Svenska kyrkan beslut om att kvinnor skulle få bli präster. Från en blygsam start med tre prästvigda kvinnor 1960 utgör kvinnor i dag cirka 55 procent av prästerna i Svenska kyrkan.

I andra samfund har utvecklingen sett olika ut. Frälsningsarmén accepterade kvinnliga ledare redan på 1800-talet. I dåvarande Svenska Missionsförbundet fick man sin första kvinnliga pastor 1946, och i Svenska Baptistsamfundet 1958. Inom Pingströrelsen blev kvinnliga församlingsföreståndare accepterade först 1980, då Wasti Feldt-Johansson blev den första.

Men långt före 1940-talet hade kvinnor haft en avgörande betydelse i de svenska väckelserörelserna. Redan tidigt på 1900-talet fanns flera kvinnliga andliga ledare, även om de oftast kallades evangelister. Rollen var ändå tydlig: de predikade, ledde församlingar och banade ny mark. Utan dessa förkunnare hade svensk frikyrka inte blivit den breda folkrörelse som den blev.

Vad är det då som skaver i delar av frikyrkligheten i denna fråga? I debatten återkommer nu samma argument som användes när kvinnliga präster diskuterades på 1950-talet. Paulus ord om att kvinnorna ska tiga i församlingen lyfts ofta fram. Samtidigt bortser man från att samme Paulus också talar om kvinnor som lärare i goda seder. Man bortser även från hans uppmaning att inte göra skillnad mellan människor, vare sig utifrån kön, ålder eller etnisk bakgrund.

Mycket tycks handla om hur Bibeln och enskilda bibelord tolkas. Bland lärare på bibelskolor bekräftas bilden av att unga i dag har en mer konservativ bibelsyn, liksom en önskan om tydlighet från lärarna. Detta blir än mer påtagligt när kvinnliga studenter som varit på församlingspraktik berättar att de ibland konfronteras av unga män som ifrågasätter deras ledarskap. 

Impulserna till denna förändrade attityd tycks i hög grad komma från youtubers och poddar i USA.

Hur ska då kyrkorna hantera denna utveckling? Frågan måste tas på allvar, både på bibelskolor och inom pastorsutbildningarna. Det behövs en markering om att alla behövs som ledare i Guds rike. Det gäller särskilt i mötet med en ung generation som formats av amerikanska strömningar på internet där frågor om kön, auktoritet och ledarskap ofta är förenklade och ideologiskt laddade. 

Ingen människa är oviktig i Guds församling, oavsett kön, etnisk eller social bakgrund.

I Nya testamentet vittnar både undervisning och praktik om kvinnor som bär ledarskap, förkunnar evangeliet och bygger församlingar. Sida vid sida med män. Att utestänga kvinnor från pastorsuppdrag är inte ett uttryck för trohet mot Bibeln. Det är följden av en alltför snäv läsning som bortser från helheten i den bibliska berättelsen. Kyrkan kan inte abdikera från samtalet.