Polariseringen hotar både kristenheten och demokratin

I samband med presentationen av den svenska kulturkanon gjorde ansvarige professorn Lars Trägårdh ett intressant yttrande. Han beskrev det som att tilliten i samhället minskat under lång tid. Det var i ljuset av detta han ansåg att en kulturkanon var viktig. Han menade att vi behöver något att samlas kring. En lägereld. Något gemensamt. Något som håller oss samman.

Det var rätt tänkt. Ytterst handlar det om vilken värdegrund ett samhälle ska ha. Vad är det då som styr en sådan? 

Ska man göra det enkelt för sig behöver man bara konstatera att Sverige är präglat av en judisk-kristen kultur och tradition. Den har präglat samhällets alla delar från grunden. De flesta av de 100 punkterna i kulturkanonen vore helt otänkbara utan vår judisk-kristna värdegrund. De filmer som finns med. Litteratur som lyfts fram. Men också samhällsfenomen som folkhemstanken och pappaledigheten.

Hur kan då tillit skapas och behållas? Självklart är att vi behöver en gemensam värdegrund i samhället. Men det betyder inte att vi ska återvända till 1950-talets enhetssamhälle, som en del politiska rörelser tänker sig. Även ett mångkulturellt samhälle kan ha gemensam grund där vi respekterar varandras olikheter

Ska vi återfå och behålla tilliten till varandra och till samhällets funktioner behöver vi själva visa vägen. Det klassiska uttrycket att gå från ord till handling, gäller i högsta grad här. Tyvärr kan vi se både i det samhället och kristenheten att polariseringen nu ökar. Ett polariserat samhälle och en polariserad kristenhet skapar inte tillit. När ”vi-och-dom” ersätter ett sammanhållet ”vi”, så minskar tilliten tydligt. Om ett handslag inte längre är ett handslag, vad håller oss då samman? Om givna löften kan svikas i nästa sekund, hur kan jag då lita på någon? Som Hoola Bandoola Band sjöng redan 1972: ”vem i hela världen kan man lita på?”

Som så ofta kan man gå till Bibeln för att försöka hitta ett svar. I Galaterbrevet 5 står det om Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. I ett samhälle och kristenhet som vill verka för ökad tillit är dessa ord och deras effekter nyckeln. Med dem som grund för vårt sätt att vara får vi ett samhälle präglat av tillit. Idag möter vi i stället mer av vad samma kapitel talar om som motsatsen: fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar och maktkamp.

Kan Trägårdhs lägereld bidra till ökad tillit? Ja, om vi med den vill peka på gemensamma värden som burit oss. Men nej, om vi tror att en lista med böcker, filmer och traditioner i sig kan lösa det som i grunden är ett hjärtats problem. Tillit växer inte genom en kulturkanon, den växer i mötet mellan människor.

Problemet är att polariseringen just nu drar isär oss, inte minst i kyrkorna. Vi bygger murar snabbare än vi bygger broar. Reaktionerna efter mordet på Charlie Kirk visar hur djupt splittrade våra bilder av verkligheten blivit. Samma händelse kan framstå som martyrskap i en bubbla och som hatisk propaganda i en annan. När vi låter våra filter avgöra vem som är vän och vem som är fiende, när vi snabbare dömer än söker förstå, då vittrar tilliten sönder.

Där rädslan får makt växer polariseringen. Om vi vill ha ett samhälle och en kristenhet präglad av tillit, behöver vi våga något som är svårare än att skriva en kulturkanon: vi måste vilja älska varandra. Kärleken driver ut rädslan, skriver Bibeln. Därför är det inte fler skyttegravar i debatterna, inte fler snabba domar vi behöver. Det är fler ödmjuka röster som erkänner sin egen begränsning.