Förbud mot burka är att ta kvinnors frihet på allvar

Kristdemokraternas riksting i Linköping har beslutat att partiet ska gå till val på ett förbud mot niqab och burka i offentliga miljöer. Efter votering utökades förslaget till att omfatta ”annan ansiktsmaskering”, trots partistyrelsens motstånd.

Kritiker varnar för stigmatisering av muslimer och risken att kvinnor stannar hemma. Men om man tar både kvinnors rättigheter och liberal demokrati på allvar är ett förbud mot heltäckande slöjor i offentligheten högst rimligt.

Flera europeiska länder har sedan länge maskeringsförbud. I Danmark gäller det all ansiktstäckning på offentlig plats, balaklava, halloweenmasker eller burka. Motivet är säkerhet och kravet på att veta vem man möter. Det är inte en religion som förbjuds utan en viss typ av klädsel.

Den moderna staten bygger på att vi kan identifiera varandra, att vittnen kan träda fram eller att polis och vårdpersonal vet vem de talar med. Den som rör sig i det offentliga rummet deltar i ett socialt kontrakt där ansiktet är en förutsättning för tillit.

I fallet med niqab och burka handlar det dessutom om kvinnors ställning.

FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, CEDAW, slår fast att stater ska motverka kulturella och religiösa mönster som bygger på stereotypa könsroller och kvinnors underordning. Det är svårt att tänka sig en tydligare symbol för underordning än plagg som burka och niqab, vars syfte är att göra bäraren osynlig.

De heltäckande slöjorna uttrycker en föreställning om att kvinnans kropp och ansikte är ett problem som måste döljas. Antingen för att hon anses farlig för omgivningen eller för att hon själv anses behöva ”skyddas” från män.

Det är också ett misstag att göra niqab och burka till symboler för ”muslimska kvinnor” i allmänhet. Mer än en miljard kvinnor i världen är muslimer. En majoritet bär varken niqab eller burka. Plaggen är uttryck för en extrem och patriarkal tolkning, inte för islam som helhet. Att muslimska kvinnor i Iran, Afghanistan och andra länder riskerar fängelse, misshandel och ibland livet för att slippa dem borde väga tungt i svensk debatt.

Till detta kommer vardagliga skäl. Ansiktet är centralt i mänsklig kommunikation. Läkare, sjuksköterskor och socialsekreterare vittnar om hur mycket svårare det blir att göra sitt jobb när patient, anhörig eller vårdnadshavare döljer sig. Mimiken försvinner. Det blir svårare att avgöra om ett svar är ärligt eller om den som talar alls förstått.

FN:s barnkonvention, som är svensk lag, slår fast att barn har rätt att växa upp fria från tvång, förtryck och diskriminering. Om heltäckande slöja på unga flickor normaliseras förskjuts gränsen för vad vi accepterar. I de fallen handlar det inte om att förbjuda hijab, utan om att förhindra att en könsrollsnorm blir barnets identitet. Att markera flickors sexualitet och ”ansvar” för omgivningens blick redan i lågstadiet är svårt att förena med en seriös syn på barns rättigheter.

Mot detta ställs ofta religionsfriheten. Den är central i en liberal demokrati, men inte obegränsad. Staten tillåter inte barnäktenskap, tvångsäktenskap eller könsstympning med hänvisning till tradition. Arbetsgivare har heller ingen skyldighet att godta alla uttryck för tro i alla arbetsuppgifter.

Att sätta gränser för vilka uttryck som accepteras i det offentliga rummet är därför inte ett angrepp på religionsfriheten. Det är ett skydd för andra friheter, främst kvinnors och barns.

Ett förbud mot niqab och burka i offentliga miljöer löser inte hedersförtrycket. Men det är en markering om att svensk lag utgår från den enskilda kvinnans rätt att vara synlig och närvarande i samhället.

Att vi kan se varandra i ansiktet är en förutsättning för gemenskap. Den som vill stärka samhällsgemenskapen gör klokt i att börja där.