Attacker på judar kan aldrig relativiseras
När judar attackeras därför att de är judar finns det inget att tolka och inget att förklara bort. Det är antisemitism
Foto: Jonathan Ng, Mark Baker | Kollage: Hemmets Vän
Ledare. Det som skedde vid Chanukka-firandet på Bondi Beach i Sydney var inte ett lokalt vansinnesdåd. Det handlade inte om geopolitik. Inte om Mellanöstern. Inte om någon påstådd ”kontext”. Det var ett angrepp på människor därför att de är judar. Punkt. Alla försök att beskriva händelsen på annat sätt är dimridåer.
Valet av mål var inte slumpmässigt. Chanukka firas till minne av templets återinvigning i Jerusalem och bär idén om judisk överlevnad och öppenhet. Att slå till just då är ett budskap i sig.
Budskapet är glasklart: ni är inte trygga ens när ni firar, inte ens med barn omkring er, inte ens i samhällen som gärna ser sig som öppna och toleranta.
Judiska minoriteter är ett lackmustest för samhällen. När judiskt liv kräver beväpnad polis och högtider omgärdas av säkerhetszoner är det inte längre fråga om lokala hot, utan om ett samhälle som vant sig vid att vissa personer inte längre får röra sig fritt.
I Paris har detta varit verklighet i över ett decennium. Samtidigt behöver vi inte blicka ut i världen för att förstå vad det betyder. I Malmö har judiskt liv länge levts bakom stora säkerhetsarrangemang. I Stockholm kräver synagogan och judiska skolan permanent polisnärvaro. I Malmö blev det smärtsamt tydligt under Eurovision, där säkerhetspådraget nådde nivåer som normalt förknippas med statsbesök eller terrordådshot – inte med ett musikevenemang. När judiskt liv i väst måste skyddas som ett riskobjekt snarare än erkännas som en självklar del av det offentliga rummet, då har samhället kapitulerat inför hotet.
Samtidigt har den västerländska debatten förlorat sin moraliska kompass. Antisemitism relativiseras. Hat förklaras som ilska eller protest. Man talar gärna om strukturer, men blir tyst när strukturen pekar mot judefientlighet. Resultatet är att judars utsatthet ständigt måste motiveras, vägas och förklaras.
När en grupp människor inte längre kan leva öppet utan skydd, när deras närvaro kräver undantag, då är det något grundläggande som gått sönder. Det handlar inte om tillfälliga hotbilder. Det handlar om normalisering.
När judar attackeras därför att de är judar finns det inget att tolka och inget att förklara bort. Det är antisemitism. Ett samhälle som tvekar inför att säga det rakt ut har redan börjat förlora orienteringen. Och ett land som inte längre vågar benämna hatet vid dess rätta namn riskerar till slut att stå handfallet när hatet blir handling. Må det officiella Sverige inte hamna där.
