Kyrkans röster en varningssignal – KD riskerar tappa idéarvet

Pingstpastorn Christian Mölk väckte en intensiv debatt om relationen mellan kristen tro, kyrka och politik när han på sin Facebooksida kritiserade migrationspolitiken. Inlägget mötte starka reaktioner. Särskilt Kristdemokraternas partisekreterare Liza-Maria Norlin reagerade kraftigt och ifrågasatte om pastorer överhuvudtaget bör uttala sig i politiska frågor.

Debatten tog ytterligare fart när professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf ifrågasatte om prefixet ”krist-” i Kristdemokraterna verkligen är befogat. Hans inlägg bemöttes i sin tur av både kristdemokrater och andra debattörer, inte minst i sociala medier.

Hur ska man då förstå denna debatt och dess olika turer?

En viktig förklaring, särskilt till kristdemokratiska debattörers inlägg, handlar om synen på politikens roll i kyrkan och kyrkans roll i politiken. När KDS bildades var partiet i första hand en svensk företeelse. Det formades av en kombination av pingstvänner och svenskkyrkliga, framför allt från den lågkyrkliga och väckelsebetonade delen av Svenska kyrkan. För många av partiets grundare var Martin Luthers tvåregementslära central.

Denna tanke innebär att Gud styr världen genom två skilda ordningar. Staten verkar genom lagar och regler. Kyrkan genom förkunnelse och värderingar. Mycket av dagens debatt vilar fortfarande på denna teologiska grundsyn.

När Alf Svensson tog över partiledarskapet 1973 mejslades dock en delvis annan ideologisk inriktning fram. Inspiration hämtades i hög grad från kristdemokratiska partier på den europeiska kontinenten. Särskilt tydlig var påverkan från CDU/CSU i Tyskland och Democrazia Cristiana i Italien. Dessa partier byggde sin ideologi främst på den katolska socialläran.

Den gör ingen skarp uppdelning mellan stat och kyrka. I förenklad form innebär detta att alla goda krafter ska verka tillsammans för det gemensamma bästa. Kyrka och samhälle har därmed ett gemensamt uppdrag. Den tydliga uppdelningen mellan stat och kyrka som präglar den lutherska traditionen finns inte här.

De kristdemokrater som identifierar sig med den ideologi som formades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid känner sig därför ofta främmande inför dagens linje där kyrkan förväntas hålla distans till politiken. De efterlyser i stället en politik som förenar hjärta och hjärna.

Det handlar om ansvar för den fattige, änkan och invandraren. Om att värna familjers sammanhållning. Om att reagera när familjer splittras genom utvisningar. Och om att stå nära det breda frikyrkliga uppropet mot dagens migrationspolitik.

Det är glädjande att vi nu ser en rörelse i partiet. Är det de många frikyrkliga gräsrötterna som påverkat partiet i mer humanitär riktning, i linje med den katolska socialläran?

Tidigare var banden mellan partiet och kyrkans folk inte ett problem, utan en resurs. Kristdemokraterna gjorde då politik av ett idéarv som rymde både teologisk reflektion och socialt ansvar. Partiet måste tillbaka dit.