Trossamfunden och civilsamhället ­står inför stora utmaningar

I förra veckan presenterade regeringen ett nytt förslag på demokrativillkor för statliga bidrag till civilsamhället. En fråga som 2022 väckte ett ramaskri bland svenska samfund och civilsamhällets organisationer. Propositionen kritiserades då för att vara alltför trubbig och godtycklig, det kunde exempelvis räcka med att en perifer pastor yttrade något som ansågs gå emot kriterierna för att bidragen till hela samfund skulle dras in. Det lagförslaget drogs in för drygt ett år sedan och nu ligger nya demokrativillkor på bordet. Beslutet väntas under eller efter sommaren.

En drastisk förändring

Diskussionen om demokrativillkor har pågått sedan 2015, och jag frågar Kristina Patring, expert på frågor kring religionsfrihet och rådgivare hos Svenska Missionsrådet, varför propositionen 2022 formulerades på det sätt som skedde. Varför lyssnade man inte på de synpunkter som civilsamhället hade framfört tidigare?

– Det är nästan omöjligt att svara på det eftersom vi inte har insyn i hur de förhandlingarna såg ut. Men vi ska vara medvetna om, vare sig det gäller nuvarande regering eller den föregående, att vi generellt nu ser en drastisk förändring i relationen mellan stat och civilsamhälle, svarar hon.

– Det finns forskning som visar att staten mycket länge haft en viss ambivalens framför allt till de mindre trossamfunden, det vill säga i praktiken alla utom Svenska kyrkan. Sedan 1990-talet och särskilt sedan 2015 och den stora flyktingkrisen har ambivalensen ökat. Man ser på både trossamfunden och civilsamhället i övrigt som en resurs för staten men också en risk.

Riskelement

– Det var väldigt tydligt att man i propositionen 2022 behandlade både trossamfunden och civilsamhället i övrigt som riskelement. Sedan har det funnits starka röster i den allmänna debatten som hela tiden tryckt på att det måste vara transparent, det måste vara tydligt vart statliga medel ska gå.

– Transparens och tydlighet är jätteviktigt, men det är en stor skillnad på om man då vill ha en tillitsfull dialog för att tillerkänna både trossamfund och civilsamhälle ett värde i sig själva eller om man bara vill vara kontrollorgan. Jag tror att den bakomliggande förändringen i synen på civilsamhället och trossamfunden har varit tongivande, säger Kristina Patring.

– Enligt forskningen kring civilsamhället var det på 1990-talet som vi började tala om civilsamhälle, och där får vi också en spänning i folkrörelsesynen, där folkrörelserna hade ett stort förhandlingsutrymme och var röstbärare.

Ökad kontroll

– Men från 1990-talet och framåt ser man mer och mer hur de förlorar det utrymmet, man ser mer och mer att staten, men även kommuner och regioner, vill ”beställa” saker från civilsamhället. Då har man också ökad kontroll och agerar därefter.

– Vi får alltmer en utveckling där man som enskild känner att har jag betalat min medlemsavgift så har jag bidragit. Folkrörelseengagemanget tunnas ut. Det hör också ihop med att allt högre krav ställs på civilsamhället och organisationer att vara professionella. Med ökade professionalisering kan inte alla vara engagerade. Det hänger ihop med att både staten ställer högre krav och att faktiskt allmänheten ställer högre krav, fortsätter Kristina Patring.

– Men det är många faktorer som bidrar till förändringen. Detta att vi får en mer diversifierad och mångreligiös befolkning spelar också roll. Det gör att det kanske inte alltid är samma konsensus i folkrörelsen kring vad civilsamhället eller folkrörelsen ska göra. Det finns också i bakgrunden en förhandling kring hur vi ska se på religion i Sverige. Hur ska vi hantera att vi har väldigt många olika religioner i Sverige? Jag tror att det spelar också in på hur den här propositionen 2022 landade.

Om vi går tillbaka till de nya demokrativillkor som presenterades den 3 april i år – vad säger du om dem?

– Man kan absolut säga att till skillnad från den föregående propositionen från 2022 så har man smalnat av företrädaransvaret, vilket är väldigt viktigt och gör att vi undviker många av de problem som fanns tidigare, fortsätter Kristina Patring.

– Man säger nu att företrädare är personer som har ett bestämmandeinflytande över verksamheten. Det är väldigt mycket bättre och tydligare än förra gången, då det i princip kunde vara vem som helst som ansågs vara en företrädare.

Kompletterande beskrivning

– Man har också med en kompletterande beskrivning när det gäller trossamfunden, att företrädares ålder ska tas i beaktande, vilket är bra. Sedan har man också tydliggjort proportionaliteten, det vill säga att en enstaka händelse ska som regel inte leda till att hela samfundet eller civilsamhällesorganisationen blir av med sina bidrag.

– Det är bra förbättringar, tycker jag. Man ska också säga att det kvarstår en väldigt hög förståelse för att trossamfund själva har rätt att bestämma över sin lära, vilket är en viktig del av religionsfriheten. Och att man har den rätten även när man får statligt stöd.

– Man håller det också fortsatt högt att man inom trossamfund och civilsamhällets organisationer ska kunna ha debatt och samtal om etiska och moraliska frågor och om olika sätt att utöva sin religion, säger hon.

– Det jag tycker att man ska vara vaksam på är att det nya förslaget har en skrivning om att även internationella företrädares agerande kan innebära att statligt stöd dras undan om dessa företrädare har ett inflytande i Sverige och deras agerande bryter mot demokrativillkoren. Då det gäller civilsamhällesorganisationer finns även skrivningar som medför att om organisationernas samarbetspartners bryter mot demokrativillkoren så kan det statliga stödet försvinna.

Förebygga

– Jag förstår att det är ett sätt för politiker och lagstiftare att försöka förebygga kopplingar till extremistorganisationer, absolut. Samtidigt är det ganska tunt i propositionen kring hur det här i praktiken ska implementeras i det internationella samarbetet.

– Det man ska komma ihåg är att avsikten med demokrativillkoren är att de ska gälla för allt statligt stöd i samhället med tiden. Frågan blir då hur man på ett konstruktivt sätt ska kunna säkra utvecklingssamarbeten och samtidigt kunna samarbeta med gräsrotsrörelser, som kanske inte alls har en förståelse för hur Sverige definierar olika värderingar, förklarar Kristina Patring.

– Sedan ska man vara vaksam på implementeringen när det gäller våra minoritetsreligioner. Jag tror att många kristna samfund kommer att kunna känna sig ganska trygga. Men den dagen då frågor om religionsfrihet och andra rättigheter börjar urholkas för minoriteter kan de lika gärna urholkas för oss i nästa steg.

– Det finns fortfarande en bristande förståelse för så kallade kongressionalistiska samfund, som EFK, Pingst och Equmeniakyrkan, där varje församling bestämmer över sig själv till stora delar i samfundet. Lagförslaget säger fortfarande att det församlingen gör i strid med demokrativillkoren kommer att falla tillbaka på samfundet. Om inte samfundet tydligt har tagit avstånd från det.

– Det är också fortsatt en väldigt snabb omställning – från den 1 januari 2025 med omställningsperiod fram till den 31 mars samma år. Det blir framför allt utmanande för de religiösa organisationer som idag är organiserade i nationella samordningsorgan – exempelvis muslimska och ortodoxa samfund får knappt ett år på sig att omorganisera sig.

Riskerar bli otydlig

– Sedan är det fortfarande så att skrivningarna om hot, tvång eller diskriminering i propositionstexten uttryckligen säger att beslut inte behöver utgå från vad befintlig skrivning i brottsmålsbalken säger. Det riskerar bli otydligt vem som ska avgöra om någon faktiskt utsatt någon för hot eller tvång.

– Om det inte finns en polisanmälan och om frågan inte tas upp i domstol hamnar avgörandet hos den beslutande myndigheten. Det finns även skrivningar om att organisationer skyndsamt ska höra av sig till myndigheten för det aktuella stödet, vilket innebär att mycket av utredningsansvaret hamnar på trossamfunden och civilsamhällets organisationer.

– Vem ska avgöra när någon utsatts för hot eller våld? Vem ska ha sista ordet? Det är klart att om det finns en hög tillit till statliga myndigheter kan jag tänka mig att man hör av sig och ber om hjälp. Men det är inte säkert att den tilliten finns. Då finns också en risk att saker tystas ner för att man inte vill bli av med sina statliga bidrag. Samtidigt är det klart att med en tydligare betoning på företrädare med beslutsmandat så minskar risken för att hela samfund ska bli av med sitt statliga stöd, och förhoppningsvis får vi en bättre proportionalitet jämfört med tidigare.

Vad behöver civilsamhället och framför allt kyrkor och samfund ta till sig i debatten? Vad behöver vi lära oss?

– Jag tror att framför allt kanske vi i samfunden behöver ta till oss den här förändringen i synen på trossamfunden och civilsamhället. Att den sker och att den just nu går ganska snabbt. Vi behöver vara mycket mer vaksamma i ett tidigare skede när det gäller vad staten har för intentioner här, säger Kristina Patring, Svenska Missionsrådet.

– Vi vill samarbeta med staten och vara en aktiv del av samhället, det är självklart. Men vi behöver värna våra egna värderingar och vår egen integritet, så vi fortsätter att stå för det vi står för. Vi behöver lära oss att politiken kan svänga väldigt snabbt just nu.