Schibsted söker sensation och anonymiserar sektmiljöer

En del i Hemmets Väns uppdrag är att granska hur andra medier rapporterar om kristen tro. Under lång tid var kunskapen om samfund och församlingsrörelser ojämn på mediehusens redaktioner. En nyhet från kyrkans värld fick sällan genomslag och om det hände led texterna ofta av bristfällig research eller en selektiv vinkel.

Så är det inte längre. Bevakningen av kyrkligt liv har blivit mer initierad, också i allmänmedier. Kunskapen om teologi, kyrkohistoria och kristna gemenskaper är i dag påtagligt högre, särskilt på kultursidorna, och ämnet behandlas med respekt för sin komplexitet.

Just därför väckte det förvåning när TV4 sände ett inslag där man påstod att barn i frikyrkan utsätts för tortyrliknande demonutdrivningar. I såväl TV4Nyheterna som i Nyhetsmorgon presenterades det som ett pågående och spritt fenomen.

Bakgrunden var lanseringen av poddserien Exorcisterna, ett flerårigt projekt som journalisterna Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson arbetat med för Schibsteds plattform Podme.

Under den dramatiska vinjetten ”Barn i frikyrkor i Sverige utsätts för demonutdrivning” uppgav Eriksson och Torshall Svensson i Nyhetsmorgon att de identifierat ”100 fall” – det förblev något oklart om och på vilket sätt de haft kontakt – där barn utsatts för grov misshandel.

Beskrivningarna var detaljerade: brännmärkning, skärande, sparkar och isolering. Varm olja som kastas över barn, förövare som har kontakt med varandra på sociala medier. 

Exorcismen var utbredd över hela landet och förekom i flera olika församlingar. I studion talades det om ”väldigt små barn” som blivit ”väldigt utsatta”. Nu var det visserligen inte i alla frikyrkor detta förekom, sa journalisterna, men det var ändå så frekvent att ”var vi än har stoppat ner fingret så har vi hittat detta”. 

Här borde en publicistisk reflex slagit till. Kan det stämma att en av landets största folkrörelser till synes systematiskt misshandlar barn?

De hundra fallen blir i podden till en handfull vuxnas vittnesmål. Berättelserna hämtas ur sekteristiska miljöer. En av dem är Kingdom Center i Höör, tidigare Kristet Center Syd. Församlingen står utanför etablerade samfundsstrukturer och blev rikskänd 2009 genom Margaretha Sturesons bok ”Om det så skulle kosta mig livet” (Libris).

Ett annat återkommande inslag är anonymiserade intervjuer med pastorn Georges Badesire från Väckelsekyrkan i Östersund. Även detta rör en fristående och kontroversiell församling, starkt knuten till en enskild ledargestalt och utan koppling till de etablerade frikyrkosamfunden.

Det är ett tveksamt journalistiskt grepp att skildra sektmiljöer och tala om dem som ”svenska frikyrkan” – en benämning som återkommer i avsnitten men aldrig definieras. Dramaturgiskt är det effektivt. Bilden som sätts är att våld mot barn är vanligt förekommande i frikyrkliga församlingar. 

Det stämmer förstås inte. 

Naturligtvis ska farliga läror granskas. De skadliga följderna av att växa upp i en karismatisk världsbild präglad av andliga strider har skildrats förtjänstfullt i böcker som ”Det finns ingenting att vara rädd för” av Johan Heltne och, mer nyligen, i David Eklind Kloos ”Den väg är bred”. Men när slutna grupper med tveksam teologi anonymiseras för att kunna stå som representanter för en hel folkrörelse tappar granskningen i trovärdighet. Det harmonierar också illa med Schibsteds ambition att Podme ska vara en premiumplattform. 

I slutet av den femte och sista delen kontaktas Sofia Camnerin, generalsekreterare för SKR, Sveriges Kristna Råd. Inget av sammanhangen som förekommer i podden är medlemmar i SKR. 

Intervjun har formen av ett ansvarsutkrävande: Vad har hon som företräder kyrkorna att säga om den nu pågående exorcismen på barn? 

Sofia Camnerin gör en paus. Sedan svarar hon att varenda unge alltid tillhör Gud.