Den andra kvinnan

Hon var surrogatmamman som efter hand blev ”den andra kvinnan”. Det rör sig om egyptiskan Hagar som var ”slavflicka” hos Abraham och Sara. Bakgrunden till detta relationsdrama som återfinns i den Första Moseboken var Abrahams och Saras ofrivilliga barnlöshet. 

En del har funderat över om Saras barnlöshet enbart berodde på henne eller om felet låg hos Abraham. Det senare tycks dock ha varit en omöjlig tanke för författaren av texten. 

Hon mötte Gud ansikte mot ansikte …

Leif Carlsson, teolog och författare

I en del tidiga judiska tolkningar hävdas det att Sara helt enkelt inte ville bli gravid eftersom det skulle ha påverkat utseendet negativt och på så sätt gjort henne mindre attraktiv för sin man. Tolkningen är dock lindrigt uttryckt spekulativ. 

När åldern hade tagit ut sin rätt beslöt sig alltså paret för att använda Hagar för att skaffa barn. Idén kom från Sara som sa till sin man: ” ’Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.’ Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man” (1 Mosebok 16:2–3).

Det var ett beslut som Sara senare skulle ångra. Först tycks allt ha gått planenligt. Hagar blev gravid efter att Abraham hade legat med henne. Men efter ett tag hände det något med Hagar. Hon började se ner på Sara. Sara blev förnärmad och gav Abraham skulden för Hagars attityd gentemot henne: ”Denna skymf är ditt fel! Jag lade själv min slavflicka i din famn, men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på mig” (1 Mosebok 16:5).

Varför kritiserade Sara sin man för att Hagar var oförskämd mot henne? Det var ju hennes idé att använda Hagar som lösning på parets problem. Den enda rimliga förklaringen är att Abraham och Hagar hade inlett en kärleksrelation med varandra, något som inte var meningen från början. De skulle ju bara ha sex i ett reproduktivt syfte.

Sara pressade Abraham för det som hänt och markerade allvaret genom att kalla in Gud som ett slags medlare i konflikten: ”Herren må döma mellan mig och dig!” (1 Mosebok 16:5). Men Abraham ville inte ta något ansvar för konflikten. I stället för att stå upp för Hagar överlät han beslutet till Sara att lösa problemet: ”Du bestämmer själv över din slavflicka – gör vad du vill med henne!” (1 Mosebok 16:6).

Sara i sin tur straffade Hagar som reagerade genom att fly. Vari straffet bestod framgår inte av texten. Det troliga är att hon beskyllde Hagar för att ha förstört äktenskapet och därför helst inte ville se henne mer. Samma mönster i det som hände mellan Sara och Hagar är inte ovanligt i nutida äktenskapskriser då en annan partner är inblandad. Det är oftast den som får ta på sig rollen som syndabock.

I nästa scen finner vi Hagar ute i öknen. Där mötte hon Gud som uppmanade henne att återvända hem trots den spända situationen: ”Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne” (1 Mosebok 16:9). En intressant detalj i sammanhanget är att Hagar kallar Gud för ”Seendets Gud”. Hon mötte Gud ansikte mot ansikte och tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” (1 Mosebok 16:13). Hon är i själva verket en av de få i Israels historia som haft privilegiet att ha sett Gud. För övrigt den första som nämns i Bibeln.

Efter att Hagar hade återvänt födde hon barnet som fick namnet Ismael. Att spänningen i konflikten bestod bekräftas senare när även dramat fick sin upplösning. I den mellanliggande tiden blev Sara mot alla odds gravid och födde sonen Isak (1 Mosebok 21:1–7). 

Det gick sedan en tid när vi kommer in i handlingen då Isak och Ismael lekte med varandra (1 Mosebok 21:9). När hon såg barnen vände sig Sara till Abraham och sa: ”Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak” (1 Mosebok 21:10). Sara hatade både Hagar och Ismael. I hennes ögon var han endast ”slavinnans son”. 

Hur skall vi uppfatta Abrahams agerande i berättelsen? Författaren skriver att han ”blev mycket illa till mods. Det gällde ju hans son”. För Abraham var inte Ismael enbart slavinnans son. Trots detta tog han sorgligt nog avstånd från honom.

Senare i samband med offret på Moria berg ger texten intryck av att Isak var Abrahams ende son: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig” (1 Mosebok 22:2). Av sina två söner var det endast Isak som han älskade.

Som läsare har man även frågor om Guds handlande i sammanhanget. Guds motivering till att Hagar och Ismael skulle skiljas från familjen var att de båda sönerna skulle ge upphov till två separata folk. Gud övergav dock inte Hagar och Ismael, utan välsignade dem där ute i öknen.

Hade Abraham någon fortsatt kontakt med Hagar och Ismael? Hade de båda bröderna någon kontakt med varandra? I bibeltexterna finns det ingenting som tyder på det med undantag av en kort notis i samband med Abrahams begravning. Då möttes nämligen de båda sönerna, 1 Mosebok 25:9.

Hagar var stark och uthållig. Efter att ha utnyttjats som surrogatmamma blev hon ratad. Hennes öde avgjordes till sist av en svartsjuk Sara och en passiv, handfallen Abraham. Ensamhet och övergivenhet var priset hon fick betala för att Saras och Abrahams äktenskap skulle kunna räddas. Hagar påminner om den andra kvinnan i en otrohetsaffär. Men till skillnad från sådana affärer skedde dock allt öppet från början.

Lyckades Abraham och Sara lappa ihop sitt äktenskap? Kunde Sara lita på Abraham i fortsättningen? Vilka kvardröjande känslor till Hagar brottades Abraham med och vilka sår tvingades Hagar bära med sig i sitt fortsatta liv? Vad tänkte Ismael om det som skett? 

Detta relationsdrama speglar problem som uppstår när relationer går sönder, inte minst när det finns barn med i bilden. I bästa fall lyckas föräldrarna ha en fortsatt bra relation och tänka på barnens bästa. I sämsta fall riskerar barnen att bli brickor i ett maktspel mellan föräldrarna. I sådana fall finns det sällan några vinnare.