Alla vilsna sökare värda ett verkligt allemanstag

Det var Elisabeth Sandlund, känd kristen skribent, som för några år sedan myntade uttrycket: ”Tid för påkristning!” Hon hade en tämligen nyfunnen tro och hade ingen kristen bakgrund. Som nyfrälst reagerade hon över att så många klagade över pågående avkristning i vårt samhälle. Hennes känsla var att det andliga sökandet i tiden istället talar om en möjlighet för kristendomens återkomst, en andlig väckelse.

I över tusen år har evangeliet förkunnats i vårt land – budskapet som, enligt profeten, ”inte skall återvända fåfängt ...” Under de senaste femtio åren har dock det kristna inflytandet avtagit markant. Kyrkan har blivit tystlåten och inåtvänd och dess förkunnare hörs sällan i mediebruset. Respekten för kristna värderingar har klingat av i debatten och tron har förpassats till den privata zonen. Något som inte hör hemma i det offentliga rummet. Vårt samhälle har blivit allt mera sekulariserat och uppbyggt kring materiella ting. Men samtidigt hör vi rapporter som visar på en helt motsatt utveckling under ytan. Ett djupt andligt sökande. En längtan i folksjälen. En tomhet som måste fyllas. Det räcker med att besöka en mässa för nyandlighet för att se den verkligheten. Tusentals svenskar köar hos häxor och healers, schamaner och satanister på jakt efter andliga upplevelser. Personligen är jag övertygad om att Gud har ett svar på vår tids andliga sökande.

Tid för påkristning. Om kristenheten verkligen trodde att det var möjligt kanske vi borde prioritera och satsa lite annorlunda. På många platser står till exempel kyrkorna på rad och representerar olika riktningar och samfund. Alla slår vakt om sin särart och bevakar sitt lilla revir, även om framgångarna har uteblivit under flera årtionden. Om vi trodde att det var dags för en ny reformation – kristendomens återkomst – kanske steg nummer ett borde vara att vi försökte nollställa all kyrklig verksamhet i ett ärligt och ödmjukt försök att börja från början igen för att ge Guds rike en ny chans. 

Tänk om alla kristna ledare på allvar, och i djup förkrosselse, började samlas till bön om en ny vision inför en ny tid. Tillsammans började drömma om, och arbeta för, ett djupgående, revolutionerande genombrott för Guds rike. En påkristning, där alla som bekänner Jesus som Herre lägger hjärta till hjärta i ett mäktigt kristet allemanstag för att välkomna Jesus till vårt land. Alla vilsna sökare vore värda det! Det är på lokal nivå initiativen behöver tas. Första steget är att präster/pastorer/äldste ser sitt gemensamma ansvar för bygden/staden där de bor.

Om vi trodde att det var tid för påkristning borde fokus ligga på att träna och fostra fram folktalare. Evangelister, andliga spjutspetsar, med glöd, frimodighet och gåva att presentera Jesus rakt in i vår tids alla nyandliga nätverk och ungdomskulturer. Ekonomiska medel skulle till största delen användas till evangelisation. Hur är det möjligt att stora kyrkor lägger ner sitt radio- och tv-arbete? Varför satsar man inte offensivt och utåtriktat? Varför får renovering av kyrklokaler kosta nästan vad som helst medan det sällan finns pengar till stora genomtänkta evangelisationssatsningar? Om vi vill Sveriges bästa – låt oss se hur väckelsen började på 1800-talets mitt. Ett exempel: Den inomkyrkliga rörelsen Efs startade förlag och tryckte ofattbara upplagor med enkel, kristen litteratur samt bibeldelar. Dessa spreds av kolportörer ut i varenda by i vårt avlånga land. Sedan kom skördetiden. Tro är handling! Om vi tror att det är tid för påkristning bör det visas i handling.

Under och tecken hör samman med proklamerandet av Guds rike. Så var det i den första kristna församlingen. Då man talade till dem som ännu inte kände Jesus bekräftades budskapet med starka under. Mirakler som skapade tro. Det är inte meningen att kristenheten ska ha ”mirakelkonferenser” med fokus på dem som redan är kristna – det är ute på gator och torg vi behöver se dessa gärningar. ”Vår tids sökande måste mötas med kraft”, skriver John Stott.