Det kommer inte vara polisanmälningar som skapar trygghet på Torpkonferensen

I kristen tro är tillbedjan ett uttryck för tillit, tacksamhet och bön. Det är en kroppslig handling inför Gud: Vi rör oss framåt i nattvardskön eller lyfter händerna i lovsång i förvissning om att Gud tar emot. 

Inför Guds ansikte erkänner vi både hans storhet och våra egna begränsningar – men också det värde vi får i hans blick på oss. Därför är tillbedjan inte prestation, utan en plats för sanning. Inte för att vi är perfekta, utan för att vi där får vara hela oss själva.

I helgen berättade Kristna Regnbågsrörelsens kommunikatör Anders Josefsson på Facebook att det var han som konfronterats under en nattvardsgudstjänst på Torpkonferensen. Han hade tidigare samma dag varit på plats i samband med ett seminariesamtal om hur församlingar bemöter hbtq-personer. I gudstjänsten samma kväll stod han med lyfta händer och sjöng i Torpladan när en okänd man plötsligt stegade fram, tog tag i hans armar och tryckte ner dem. 

Ingen omkring sa något. Ingen frågade hur han mådde.

Anders Josefsson beskriver chocken efteråt, hur han inte förmådde ställa sig upp igen, att rummet liksom fortsatte utan honom medan han själv blev kvar i det som just hänt. 

Händelsen väcker frågor. Inte bara om mannens agerande, utan också kring ickereaktionen närmast Anders Josefsson. Bänkgrannarna måste väl ha sett vad som hände?

I tillbedjan kommer vi inför Gud som dem vi är. Det är ett sårbart ögonblick där människan riktar hela sitt väsen mot Gud. Att värna en sådan miljö är en förstås en fråga om ordning och men också om andligt ansvar och respekt inför sitt eget uppdrag som kyrka. 

Det som hände Anders Josefsson under gudstjänsten visar att det i miljön på Torpkonferensen finns synsätt där en del människors närvaro möts med misstänksamhet och till och med handgriplig konfrontation. Han ansågs ovärdig. 

Mannen som gav sig på Anders Josefsson lär förbli okänd. Men händelsen i Torpladan pekar samtidigt bortom individen eftersom den synliggör ett klimat som Evangeliska Frikyrkan behöver arbeta med. Inte genom fler uttalanden eller hänvisningar till polisen på sin webbplats, men genom att medvetet arbeta för att förändra en kultur där detta kunnat ske. 

Kyrkans ansvar börjar inte i krisreaktionen i stunden, utan i riktningen framåt. Det handlar om att forma en kultur där tillbedjan är till för alla. Där varje människa, oavsett vem hon är, vet att hon inte bara får vara inför Guds ansikte, utan hör dit. 

Evangeliska Frikyrkan kan inte delegera tryggheten på Torpkonferensen till rättsväsendet, ”samarbete med polisen” eller genom uppmaningar att polisanmäla. Att känna sig trygg i en gudstjänst är inte främst en fråga mellan offret och staten, utan ett kall som naturligtvis vilar på kyrkan själv – att vaka över det rum där människor vänder sig till Gud. 

På en sådan plats ska ingen människa behöva vara på sin vakt när hon sträcker händerna mot himlen.