Marcus Pollack: Kommer pingstmännen klara ett kvinnligt ledarskap?

Sedan begynnelsen har kvinnorna burit pingströrelsen. Östermalmssektionen av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm är ett bra exempel. 1915 hade man 729 medlemmar. Av dessa var 601 kvinnor och 128 män. Det innebar att fyra femtedelar av församlingen bestod av, som det hette, systrar, medan en knapp femtedel var bröder. 

Det var en ung församling av mestadels ensamstående. Också där dominerade kvinnorna. 464 var ogifta och 22 var änkor. Nästan alla dessa kvinnor var under fyrtio år. Medianåldern var trettio och de flesta arbetade inom omsorgsyrken: hembiträde, kokerska eller sjukhusbiträde.

Ledningen var däremot helt manlig, precis som i övriga pingströrelsen runt om i landet. Män ledde kvinnor. Eller som P-O Enquist uttrycker det i ”Lewis resa”: ”Det var alltid bröderna som skrev historien.” 

Nu kan det bli ändring på det. Valberedningen för samfundet Pingst FFS föreslår att Johanna Bode, 41, väljs till ny föreståndare. Efter 120 år kan pingströrelsen få sin första kvinnliga ledare. 

Det är ett välkommet besked, inte minst efter den senaste tidens turbulens kopplat till män med makt inom rörelsen. Ledarkrisen som förra året kulminerade i den arbetsrättsliga tvisten mellan tidigare föreståndaren och pingstförsamlingen i Västerås, var också en kulturkris. I efterhand är det svårt att tänka sig att omgivningen var ovetande. Styrelsen, medarbetarna på kansliet i Alvik och de närmaste pastorerna måste ha anat att något inte stod rätt till, även om detaljerna inte var kända. 

Ändå slog man inte larm, tystnadskulturen var för stark och någon öppen visselblåsarfunktion fanns inte. (Tyvärr saknas det fortfarande.) 

För pingströrelsen är det särskilt angeläget att se och förstå de här strukturerna. I delar av den unga karismatiska kristenheten finns idag en skepsis mot kvinnor i ledarställning. Bibeln ska, menar man, ”läsas som det står” och kvinnan därför underordna sig. Ett sådant utgångsläge lämnar litet utrymme för fruktbara samtal om jämställdhet i församlingarna. I stället riskerar just de normer som orsakade krisen att föras vidare till ännu en generation.

Trots en ny organisation har inte mycket hänt. Ett nutida exempel på hur bröderna fortfarande ”skriver historien” är den manliga ledarskapsnorm som frodas i poddar som ”Fearless” eller ”Pingst Tillväxtpodden”. Här samtalar män med andra män om ledarskap och perspektiven blir förstås därefter. Erfarenheter som rör kvinnors villkor saknas: Att som ledare bli bedömd efter sitt utseende, stå ut med teologiskt nedsättande kommentarer, inte bli tagen på allvar i ett rum fullt av män. 

Med valberedningens förslag väcks hopp om förändring. Tyngd av sina egna kriser behöver pingströrelsen återvinna självförtroendet och hitta sin röst i offentligheten. Det förutsätter att kulturen förändras. 

Ansvaret för det vilar nu på Johanna Bode. Pingströrelsen har länge burits av kvinnorna. Om männen är beredda att låta sig ledas av dem återstår att se.