Om folkbildningen faller tappar vi riktningen – KD måste rädda studieförbunden

Att Kristdemokraterna med sin starka förankring i frikyrklig folkrörelsetradition nu deltar i nedmonteringen av folkbildningens institutioner är en intellektuell förlust och ett märkligt kappvändande.

Inför valet 2022 uttryckte Kristdemokraterna ett tydligt stöd för studieförbunden: ”Vi anser att folkbildningen fyller en mycket viktig funktion i samhället”, hette det. Man framhöll förbundens roll som en väg till arbetslivet, som en andra chans och motor för integration och jämlikhet. Det var en balanserad hållning, där fusk skulle beivras men där tilliten till studieförbundens egna reformarbete var närvarande.

Det är därför svårt att förstå hur samma parti i dag bara några år senare stillatigande accepterar en ekonomisk politik som raserar just dessa verksamheter.

Rapporten från Folkbildningsrådet som kom förra veckan visar vad partiet nu medverkat till: 30 procent av studieförbundens lokaler har stängts. Kulturprogrammen har minskat med över 20 procent. Studieförbundens samlade underskott för 2024 är över 200 miljoner kronor. Det betyder att elden släcks på många platser där folkbildningen tidigare utgjorde en av få ljuspunkter – i förorter, bruksorter och på landsbygden.

Att staten måste kunna kontrollera att skattemedel används rätt är självklart. Men att man inte förmår skilja mellan fel och funktion, mellan fusk och folkbildning, det är politiskt ansvarslöst. Det är ett slag, inte mot maktens topp, utan mot människor i botten, där möjligheten till utveckling i många fall endast finns tack vare just studiecirkeln, folkhögskolekursen eller den lokala musikverksamheten.

Det mest oroväckande är tystnaden. I Kristdemokraternas kulturpolitiska program från förra året skrev man om ett ”nationellt intresse av att understödja den mångfald och det utbud som studieförbund och folkhögskolor bidrar till”. Men på partiets webbplats nämns bara studieförbund när det kommer till problemen med islamism och extremism.

Det är svårt att inte se det som en symbol för en djupare glidning: bort från de idéer om personlig mognad och socialt ansvar som en gång bar frikyrkan och den demokratiska rörelsen.

Det är lätt att glömma, men Sveriges moderna demokrati föddes inte i riksdagen, utan i bönhus, småstugor och samlingslokaler. Där föddes också folkbildningens anda. Inte som akademisk kunskapsöverföring men som livsmod och möjlighet. Att skära bort denna del av samhällskroppen är att förneka vår egen historia.

Kristdemokraterna hade kunnat vara den röst som i dagens politiska landskap påminner om detta. En röst som håller fast vid människans inneboende värde och förmåga. För ett samhälle som undergräver sin egen bildningsgrund vet till slut inte längre varifrån det kommer – och därför inte heller vart det är på väg.

Det är ännu inte för sent att ändra kurs. Det finns möjlighet till det i vårändringsbudgeten 2026. Att försvara folkbildningen är inte att försvara något förgånget eller att bidra till extremism i förorter. Det är att tro på frihetens svåraste form: den som börjar med kunskap, med förståelse för en annan människas röst och värde.

Det, om något, är att påminna sig själv om vad det faktiskt innebär att vara kristdemokrat.