Svar direkt: Att nedskärningar skulle öka kvaliteten är bara tom retorik
Den som vill mäta ”växt” hos människor får börja med att se verkligheten. Och verkligheten just nu är att studieförbund tvingas avveckla kurser, säga upp anställda och lämna orter där de ofta är den enda aktören som erbjuder meningsfulla möten, skriver Åke Hällzon i sitt svar till Magnus Lagergren, KD.
För någon som arbetar i folkbildningens vardag inom till exempel Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) måste Magnus Lagergrens tal om ”kvalitet före kvantitet” framstå som obegripligt när ens kollegor nu sägs upp. För vad hjälper det att tala om växt om man samtidigt rycker upp rötterna?
Lagergren menar att nedskärningarna handlar om att rätta till ”fel incitament” och skapa ”verklig kvalitet”. Men rapporten ”Vid vägs ände” från Folkbildningsrådet, Studieförbunden i samverkan och Svensk biblioteksförening visar svart på vitt vad regeringens politik lett till: 30 procent av studieförbundens lokaler har stängts, kulturprogrammen har minskat med över 20 procent och samlade underskott på över 200 miljoner kronor slår nu mot just de mötesplatser där folkbildningens idé lever.
Det är inte en abstrakt ”volymfråga”. Det är människor som den här hösten förlorat sin plats i kören, sitt språkstöd, sitt sammanhang. Det är tystare bygdegårdar, mörka klassrum, stängda dörrar.
Det är också, för att tala klarspråk, NBV som tvingats säga upp personal och lägga ned verksamheter. När även det studieförbund Lagergren själv representerar måste dra ner, då borde man fråga sig om problemet verkligen är ”fel incitament” – eller om det handlar om ett av regeringen underfinansierat uppdrag.
Det finns ett grundläggande felslut i Lagergrens resonemang: han talar som om folkbildningen varit en svällande byråkrati, när den i själva verket är ett finmaskigt nät av mötesplatser som bärs upp av frivillighet och stark lokal förankring. Att påstå att mindre pengar leder till mer kvalitet är lika verklighetsfrånvänt som att tro att färre bibliotek skulle leda till fler läsare.
Att tala om respekt för skattebetalarnas pengar är självklart. Men respekt för människor borde väga lika tungt. För i spåren av denna politik är det just de människor som har minst resurser som förlorar mest. De som inte tar sig till högskolan, men som hittade vägen tillbaka till sig själva via en cirkel i musik, samhällskunskap eller svenska.
Det är en märklig politik, där man skär bort möjligheterna till bildning och sedan, med bekymrad min, pratar om behovet av social sammanhållning. Vi vet redan vad som händer när kulturen och folkbildningen trängs undan: föreningslivet tappar kraft, demokratin förlorar nerv och samhällen blir ensammare. Hur går det ihop med socialminister Jakob Forssmeds nationella strategi mot ensamhet?
Den som vill mäta ”växt” hos människor får börja med att se verkligheten. Och verkligheten just nu är att NBV, ABF, Sensus och Studieförbundet Vuxenskolan tvingas avveckla kurser, säga upp anställda och lämna orter där de ofta är den enda aktören som erbjuder meningsfulla möten. Det är tyvärr den faktiska konsekvensen av Kristdemokraternas politik.
