Nej, familjehem är
inte tillräckligt för kriminella barn

Förslaget att tonåringar ska kunna dömas till fängelse har i kristna sammanhang fått kraftig kritik. Senast var det psykolog Alf B Svensson som i denna tidning föreslår att grovt våldsbenägna tonåringar ska placeras i familjehem istället för fängelse. 

Då är man inte insatt i vad dessa barns våldskapital innebär.

Ungdomar som kommer att vara föremål för en sådan skärpt insats har oftast en lång historik av destruktiv livssituation och precis som Alf B Svenssons hänvisar till uppvisas det redan på ett tidigt stadium i förskola och skola och genererat beteendeproblematik, oftast med odiagnostiserad diagnos som försvårar relation till andra utifrån aggression, konflikt, samt inlärning och koncentrationsproblematik. Därtill kan läggas språksvårigheter utanförskap beroende på ekonomi eller kulturell okunskap för att familjen ska få en funktionell dialog med skola, socialtjänst. Att skolan har svårighet att möta upp problematiken är ingen hemlighet, dessutom har krav på dagens elever ökat. Statistik visar att det är minst fyra elever i varje klass med inlärningssvårigheter och kön till BUP fortsätter öka. 

Socialtjänsten, som har det yttersta ansvaret för att hantera orosanmälningar, befinner sig samtidigt i en omfattande omorganisation. En ny socialtjänstlag trädde i kraft i somras – den största reformen på över 20 år. Reformen innebär ett ökat fokus på förebyggande arbete och på att möta allt fler ungdomar som dras in i kriminalitet. Samtidigt ska kostnaderna minska genom färre placeringar. Resultatet blir att de ungdomar som faktiskt placeras utanför den egna familjen ofta har en betydligt tyngre och mer våldspräglad problematik.

Mot denna bakgrund framstår förslaget att generellt möta grovt våldsbenägna ungdomar med familjehemsplacering som alltför förenklat.

Kriminella nätverk utnyttjar redan detta och rekryterar via sociala medier, till exempel Snapchat, eller genom äldre kriminella mentorer som aktivt söker upp ungdomar utanför skolor och på fritidsgårdar. De erbjuder en känsla av samhörighet, skydd och snabba pengar.

De ungdomar som lättast lockas drivs ofta av kicksökande, gränslöst beteende och bristande konsekvenstänkande. Sådana drag kan ingå i neuropsykiatriska diagnoser, men kan också formas i en uppväxt utan emotionellt stabilt föräldraskap. Otydliga gränser i hemmet, mobbning eller ett utanförskap man vill bort ifrån kan göra gänggemenskapen lockande.

För den ungdom som främst har sina sociala kontakter via datorn suddas dessutom avstånden ut. Man kan bli kontaktad oavsett var i landet man bor, ofta efter att ha sökt sig till mindre lämpliga webbsidor eller chattar.

Det finns exempel på ungdomar i mindre orter, ofta med NPF-diagnos, som lockas att utföra våldsdåd långt hemifrån – till och med i grannländer – mot ersättning. Ibland rör det sig om några tusenlappar.

Mot denna bakgrund framstår det som naivt att tro att en familjehemsplacering i sig skulle bryta den typen av rekrytering.

Den prisbelönta Netflix-serien Adolescence skildrar den så kallade incelkulturen, där en 13-årig pojke mördar en jämnårig flicka utifrån tolkningar av vad som skrivs på sociala medier och de konsekvenser detta får. Serien har uppmärksammats brett och kommer framöver att visas i svenska skolor.

Att inkluderas i gäng och kriminalitet är sällan en plötslig händelse. Det är en gradvis process där den potentiella medlemmen måste bevisa sin lojalitet och sin vilja att begå brott. Rekryteringen är ofta strategisk. Ungdomar får visa sitt värde genom olika former av initieringsriter som syftar till att binda dem till gruppen.

Det kan börja med mindre brott som skadegörelse eller stöld och därefter eskalera till narkotikahantering, vapenbrott eller grova våldsbrott. För att bli accepterad krävs ofta att man utsätter andra för våld, vilket testar individens mod och lojalitet. Man kan också prövas genom uppdrag att förvara eller transportera narkotika och vapen – uppdrag som innebär personlig risk.

I gengäld erbjuder nätverken det som många av dessa ungdomar saknar: samhörighet, status och snabba pengar.

Så kan vi stoppa barns väg in i kriminalitet och missbruk

De ungdomar som kan komma att bli aktuella för placering i fängelse bär ofta på traumatiska erfarenheter – från ett familjeliv präglat av bristande omsorg till gängens hårda krav, drogkultur och miljöer där normala gränser och reflektion aldrig fått utvecklas.

Många saknar ett fungerande förhållningssätt till familjestruktur och vardagliga rutiner. Empatisk förmåga och förmåga till samspel utan att snabbt ta till aggression är ofta svagt utvecklade.

Nyligen rapporterades om en familjehemsförälder som blivit knivhotad av en placerad ungdom, trots lång erfarenhet. Polis fick tillkallas. Detta är inte ett enskilt undantag. Exemplen är flera. Att som familj leva under ständig oro för att utsättas för våld skapar inga goda förutsättningar för att fungera som trygg behandlingsmiljö för en ungdom som redan levt med långvarig gränslöshet.

Psykolog Alf B Svensson menar att starka familjer förebygger kriminalitet och missbruk, och han inkluderar där familjehemsplaceringar. Han skriver också att trots att många kriminella vuxit upp utan närvarande pappa berörs sällan frågan om hur konflikter hanteras i relationer. Vidare argumenterar han för att barn tidigare bör placeras i kvalificerade familjehem, även mot föräldrarnas vilja, om stödet till föräldrarna inte räcker.

Han menar att när ungdomar väl hamnar på SiS-hem är det ofta för sent, eftersom nio av tio gängkriminella återfaller i brott.

Men detta resonemang tar inte fullt hänsyn till vilken grupp som här diskuteras. Det handlar inte om tidiga insatser för barn i riskzon, utan om ungdomar som redan begått grova brott. Att då presentera familjehem som det huvudsakliga alternativet riskerar att förenkla en situation som i realiteten är betydligt mer komplex och farlig.

Om inte vård via HVB eller SiS-hem förmår skapa förändring hos drog- eller kriminellt belastade ungdomar är ribban mycket högt satt för att familjehem ska lyckas med samma uppdrag.

De ungdomar i åldern 13–17 år som kan komma att dömas till fängelse är inte vilka ungdomar som helst. Det gäller endast grova brott med ett minimistraff på fyra års fängelse, såsom mord, grov våldtäkt, människorov och grovt vapenbrott. Mindre grova brott ska fortsatt kunna leda till ungdomsvård eller ungdomstjänst. Det är alltså enbart vid de mest allvarliga brotten som en fängelsedom kan bli aktuell.

Inför detta rustas nu åtta anstalter, däribland Kumlaanstalten, med särskilda barn- och ungdomsavdelningar. Lokalerna anpassas för att undvika isolering och ungdomarna ska hållas åtskilda från äldre intagna. Skolan ska vara basen i den dagliga verksamheten och personalen har fått särskild kompetensutveckling om ungdomars utveckling.

Även kyrkans NAV-personal (Nämnden för andlig vård) förbereds för att kunna möta dessa ungdomar i enskilda samtal. Genom samtal med präst, pastor eller diakon ges möjlighet till bearbetning och reflektion.

För att bryta våldsspiralen räcker det inte med att byta miljö. Ungdomarna måste finna en annan väg än fysisk makt och förödmjukelse. Att bearbeta sin situation, analysera sitt våld och sätta inre gränser är vad som avses med att arbeta inifrån. Här kan det existentiella perspektivet utgöra en växtplats – en möjlig vändpunkt när straffet är avtjänat.

Efter avtjänat fängelsestraff är tanken att ungdomarna ska genomgå en tvåårig utslussningsperiod, planerad av socialtjänst och kriminalvård. Det är i denna fas som det arbete som påbörjats under påföljden kan fördjupas och ges fortsatt riktning – även det existentiella och själavårdande stöd som kyrkans personal haft möjlighet att erbjuda.

En verksamhet som ofta lyfts fram som förebild är Fryshuset och dess grundare Anders Carlberg. I ett diakonalt perspektiv visar Fryshuset hur ungdomar med erfarenhet av våld, kriminalitet, högerextrema idéer eller avsaknad av stabila vuxenförebilder kan ges möjlighet att bryta invanda destruktiva mönster. I mötet med ideella krafter och värderingsdrivna ledare får de stöd att ompröva sin livssituation och bygga en hållbar värdegrund.

Här finns en möjlighet för kyrkor att tillsammans utveckla ett ekumeniskt arbete som kan bli en samhällsbärande kraft för våldsbejakande ungdomar – ungdomar som ofta saknar det mest grundläggande: empatisk förmåga och tillit till vuxenvärlden.

Detta är inte ett alternativ till familjehem. Det är ett komplement. Familjehem fyller en avgörande funktion för barn och unga som ännu inte hunnit präglas av grov kriminalitet och det våld som följer i dess spår.

Men när det gäller de mest våldsamma brotten räcker det inte med välvilja.

Som det uttrycktes i fastlagssöndagens predikan: Ondskan bekämpas inte med snällhet. Den måste bearbetas inifrån.