Marcus Pollack: Sluta behandla Lewi Pethrus som ett offer

Sommaren 1942 hör tidningen Evangelii Härolds andreredaktör Zander Åberg av sig till min farfar Sune Hällzon. Det i sig var en stor sak – Sune var förlagschef på Evangeliipress, det kristna bokförlaget i Örebro som gav ut konkurrenten Hemmets Vän. 

Zander Åberg var etablerad redaktör, pastor och nära medarbetare till Lewi Pethrus. På Förlaget Filadelfia hade han tidigare gett ut flera titlar. Nu var han plötsligt refuserad.

Manuset Pethrus vägrade ge ut hade titeln ”Europas nya religion”. Åberg hade ur ett kristet perspektiv skrivit en kritisk samtidsanalys som tog starkt avstånd från Hitlers och fascismens härjningar. 

Vid den här tiden var omfattningen av nazisternas massmord känd. Dagens Nyheter skrev att ”slutmålet tycks vara den fysiska förintelsen av det judiska folket” och Göteborgs Handels och Sjöfartstidning konstaterade att Hitler ”har förkunnat sin avsikt att utrota dem”. 

Lewi Pethrus, däremot, hade svarat Zander Åberg att hans manus inte var ”tillräckligt objektivt”. I sitt refuseringsbrev förklarade Pethrus att ”man icke endast kunde framhålla den ena sidan av saken”. Invändningen tycktes vara att det tydligt antinazistiska budskapet gav manuset slagsida – Hitlerregimens perspektiv skrevs inte fram. 

Sune Hällzon gjorde en annan bedömning. På senhösten samma år utkommer boken på Evangeliipress. Den blev, som det heter, en bestseller och trycktes i flera upplagor. Året därpå kom uppföljaren, ”Hatet mot judarna”. 

Det finns flera liknande berättelser om Lewi Pethrus. I Filadelfiakyrkan predikade han att Förintelsen var ett nödvändigt ont i Guds eskatologiska plan – Europas judar hade inte självmant flyttat till Palestina och ”judefrågan” därmed förblivit olöst. Nu, menade Pethrus, hade nazisterna jagat judarna tillbaka till sitt hemland.

Länge gick rykten om att Pethrus var fascinerad av Hitlertyskland. Det senaste året har ny antisemitismforskning bekräftat den bilden. I dagarna lägger professorn i sociologi Markus Lundström och docenten i religionssociologi Tomas Poletti Lundström sista handen vid en populärvetenskaplig bok om Lewi Pethrus och hans förhållande till nazismen. Den bygger bland annat på deras nyligen publicerade vetenskapliga artikel ”Lewi Pethrus och radikalnationalismen”, ett arbete där de använt sig av primärkällor i Riksarkivet och ett omfattande arkivmaterial. 

Här reagerar nu Dagen, tidningen som Lewi Pethrus själv grundade. Men reaktionen har en udda riktning. I en lång text (6/2) väljer man att inte granska Pethrus – utan forskarna. 

Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström är anställda vid Karlstads respektive Uppsala universitet och forskningsprojektet om Lewi Pethrus har statligt stöd genom Vetenskapsrådet. I Dagen-artikeln antyds istället att deras forskning drivs av politiska motiv – riktade mot Ebba Busch och Kristdemokraterna eftersom det är valår. 

Varför detta skulle vara syftet med ett flerårigt, arkivbaserat forskningsprojekt förblir dock oklart.

Samtidigt framkommer att Kristdemokraterna och partisekreteraren Liza-Maria Norlin tillsatt en arbetsgrupp för att ”forskarnas hela narrativ om Lewi Pethrus bör ifrågasättas i grunden”. Att ett regeringsparti avsätter personal med det explicita uppdraget att motbevisa antisemitismforskning får i alla fall undertecknad att höja på ögonbrynen. Följdfrågor till Norlin, någon?

Dagen letar också fram en 17 år gammal (!) nyhetsartikel där Poletti Lundström utmålas som aktivist i samband med en klimatdemonstration i Köpenhamn. Att det skulle ha bäring på hans antisemitismforskning får sägas vara aningen tveksamt.

En välvillig tolkning är att redaktionen har bristande förståelse för hur akademisk kunskap prövas. Forskning ska alltid bedömas utifrån metod, källor och formalia. Inte heller länkar man till själva forskarrapporten, trots att den är fritt tillgänglig i Personhistoriska samfundets tidskrift – Sveriges vetenskapliga publikation för personhistorisk forskning.

Istället hamnar tidningen i det som inom publicistiken kallas falsk balans. I ett försök att skapa en motbild låter man Lewi Pethrus barnbarn och tidigare KD-regionrådet Désirée Pethrus uttala sig. Hon kallar forskningen ”kvällstidningsjournalistik” eftersom hon ”känner farfar som något annat”.

Här skapas intrycket av en vetenskaplig kontrovers som i själva verket inte finns. En publicerad, sakkunniggranskad forskningsartikel ställs mot en anhörigs upplevelse, som om de väger lika tungt. Journalistikens reflex att söka motbilder är i grunden sund. Men den förutsätter att det faktiskt finns två jämförbara positioner. 

Désirée Pethrus får även oemotsagd påstå att Lundströms och Poletti Lundströms forskning är oredlig. Det är en grov anklagelse som klassas som brott, något  forskarna borde ha fått bemöta. 

En rimlig journalistisk vinkel hade varit att vidga perspektivet och kontakta Svenska kommittén mot antisemitism eller Judiska centralrådet. Hur läser det judiska samfundet Lewi Pethrus antisemitiska tankefigurer som forskningen nu lyfter fram? Vad betyder det att en inflytelserik kristen ledare såg Förintelsen som ett led i Guds plan? Och vad säger andra antisemitismforskare?

Tvärtemot vad tidningen Dagen vill förmedla är det inte Lewi Pethrus, hans släktingar eller för den delen regeringspartiet Kristdemokraterna som är offer i den här historien. 

Det är judarna. 

Uppdatering: I en tidigare version stod att Désirée Pethrus är medlem i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Korrekt är att Pethrus är medlem i Immanuelskyrkan.