Häpnadsväckande när kristen ledarsida driver konflikt i samfund

För drygt tjugo år sedan arbetade jag med det som då var spjutspetsen i frikyrklig utveckling: Global Leadership Summit. Det var församlingen Willow Creeks ledarskapskonferens, inspelad i Chicago och skickad på DVD:er till kyrkor världen över. Bill Hybels var tidens evangelikala frontfigur, pastorn med megakyrka, managementretorik och stjärnstatus som drog fulla hus var helst han talade.

Vi samlade tusentals som såg ihopklippta videoföreläsningar om ledarskap, oftast med amerikanska röster. Det väckte frågor. Varför skulle svenska kristna ta intryck av någon som inte delar vår teologi, som kanske kommer från näringslivet eller akademin och ibland inte ens är troende?

Men syftet var aldrig att leverera färdiga svar. Vi trodde på det goda i att bli utmanad och inspirerad och sedan själv pröva det man hört. Det fanns en tillit till lyssnaren, till deltagarnas förmåga att tänka och reflektera. Samlingarna bemyndigade.

Den här veckan publicerade Hemmets Vän Samuel Bokenbloms intervju med pastorn Brian Zahnd. Hans kommande medverkan på Torpkonferensen har väckt debatt. Profiler inom Evangeliska Frikyrkan, som Stefan Swärd och Niclas Ljung, har uttryckt oro. Kan man verkligen ge plats åt någon som ifrågasätter delar av evangelikal teologi? Och vad säger det i så fall om vart samfundet är på väg?

Tidningen Världen Idag såg sig tvungen att markera i inte bara en utan två texter på samma dag. I en ledare beskrivs Zahnds medverkan som ”olämplig och tragisk”. Den andra texten kallar utvecklingen på Torpkonferensen för en ”förskjutning från bibel och väckelse” och Evangeliska Frikyrkans beslut att kalla Zahnd ifrågasätts med en hänvisning till Jesus ord om att ett hus i strid med sig självt inte kan bestå. 

Debattens tonläge är alltså sådant att själva inbjudan av Zahnd framställs som steg mot splittring av samfundet – långt innan ett enda ord har yttrats från predikstolen.

Det är svårt att värja sig från intrycket att vissa aktörer aktivt söker konflikt. Att en kristen ledarsida driver på polariseringen inom ett samfund, snarare än att värna en samtalston som med urskillning kan pröva nya röster, det är häpnadsväckande. 

Brian Zahnd står i själva verket nära den linje som Torpkonferensen en gång utgick ifrån. Emil Gustafson, mystikern från Kräcklinge och en av de första predikanterna på Torp, menade att ”kristendomen är icke åskådning, utan lif”. För honom handlade tron om hjärtat, inte systemet. 

När Zahnds blotta närvaro på Torpkonferensen nu kallas ”oansvarig”, då har samtalet lämnat teologins domäner. Det handlar snarare om flockmentalitet, gruppsykologi och ett märkligt behov av gränsdragningar. För att citera Gustafson igen ur Joel Halldorfs avhandling; ”att så hårdt inskränka sig till sitt eget samfund, att man aldrig går öfver andras tröskel eller hör andra predikanter än sina egna är hemmande för lifvets fria utveckling och gör en kristen ensidig och trångbröstad”.

De senaste årens konferensprogram visar inga drastiska förflyttningar. Tvärtom. De präglas av en vilja att hålla fast vid en jesuscentrerad och bibelgrundad identitet, samtidigt som man söker tala in i samtidens frågor. Förkunnelsen har varierat, men så har det alltid varit.

Reaktionerna kring Brian Zahnd blottlägger en spänning mellan trygghet och öppenhet, mellan identitet och generositet. Det är en verklig spänning, men inte nödvändigtvis ett problem. I en rörelse som kallar sig evangelikal och baptistisk, där Bibeln är Guds ord men ingen tolkning ofelbar, borde sådana samtal inte vara undantag utan förutsättning.

Snart samlas tusentals konferensbesökare på Torpområdet. Inte för att de är en åsiktsgemenskap, men för att de hungrar efter Kristus. Just därför blir frågan om bemyndigande avgörande. Måste allt som sägs godkännas i förväg? Nog vågar vi tro att den helige ande inte bara finns i det som bekräftar just min övertygelse, utan också i det som skaver, öppnar och utmanar.