Inget stöd för kristen nationalism i Bibeln

Det sägs ofta att kristendomen är på väg att få en renässans. Samtidigt visar bland annat Open Doors rapportering att förföljelsen av kristna ökar i många delar av världen. Också religionsmotsättningarna blir allt tydligare, inte minst mellan kristendom och islam.

Även i svensk politisk debatt har kristendomen fått en ny aktualitet. Frågan om Kristdemokraterna fortfarande bör använda ordet krist- i sitt partinamn har väckt debatt, liksom vad som egentligen ryms i begreppet kristna värderingar. Därmed har kristendomen allt oftare kommit att användas som en politisk identitetsmarkör.

I den svenska folkväckelsen, och inte minst i frikyrkorna, har kristen tro i första hand handlat om personlig omvändelse. Den enskilde tar själv ställning till tron, med Paulus ord om hjärtats tro och munnens bekännelse som utgångspunkt.

Svenska kyrkan har delvis betonat något annat. Ärkebiskopen har nyligen beskrivit det som att det i Svenska kyrkan är kyrkan, snarare än individen, som bär tron vidare. Skillnaden illustrerar två sätt att förstå kristendomen: utifrån den enskildes tro eller kyrkans gemenskap.

Nu har ytterligare en fråga seglat upp: Kan kristendomen också göras till en nationell identitet?

För att förenkla resonemanget kan man urskilja tre sätt att förstå kristendomen. Omvändelsekristendom, som präglat frikyrkorna och betonar den personliga tron. Uppfostringskristendom, där kyrkan formar och förmedlar tron genom tradition och gemenskap. Och kulturkristendom, där kristendomen framför allt fungerar som ett uttryck för nationell identitet.

Det är det sistnämnda synsättet som präglar den kristna nationalismen. Kyrkan blir då inte i första hand en gemenskap av troende, utan en symbol för nationen. Under beredskapstiden uttrycktes detta i parollen ”Sveriges folk är ett kristet folk”. I dag får samma tanke formen av ett ”vi” som ställs mot ett ”dom”: kristna svenskar mot muslimska invandrare. Kristendomen blir därmed ett sätt att avgränsa vilka som hör till nationen. Liknande tongångar finns också i USA, där uttrycket ”one nation under God” ofta används för att knyta samman nationell och religiös identitet.

Men kristendomen är till sitt väsen universell. Kyrkan omfattar människor från alla länder, språk och folk. Hennes sammanhållning bygger inte på nationell tillhörighet utan på tron på Kristus och på övertygelsen om alla människors lika värde. Därför återkommer Bibeln ständigt till ansvaret för den svage: invandraren, den faderlöse och änkan.

Den kristna nationalismen drar en annan gräns. Den låter omsorgen främst omfatta den egna nationen och det egna folket. Den avgränsningen finner inget stöd i Bibeln. Tvärtom uppmanas Guds folk genom profeten Jeremia att ”söka den stads bästa” dit de förts i exil.

Därför finns det skäl att förhålla sig kritisk till den kristna nationalismen. Som idé står den långt från den kristna trons universella anspråk. Det rymmer också en historisk ironi. I dag återfinns nationalismen främst på den politiska högerkanten, men när den växte fram var den nära förknippad med revolutionära och liberala rörelser. Det gör det desto viktigare att skilja mellan nationalism som politisk ideologi och kristendom som religiös tro.

Kristen nationalism flyttar trons tyngdpunkt från evangeliets universella anspråk till nationens gränser. Kristendomen kommer då främst bli ett sätt att skilja mellan ett ”vi” och ett ”dom”.

Kyrkorna behöver vara tydliga med vad som är kristendomens centrum. Tron är inte en nationell identitet. Den är ett budskap om Guds kärlek till alla människor och ett ansvar om den svage, oavsett ursprung. Den kristna kyrkan är, till sitt väsen, universell. Det är också därför hennes uppdrag aldrig kan begränsas av nationsgränser.