Teologer flirtar gärna med sekularismen

Lars Hjälmberg har helt rätt när han skriver att ”jordskorpan inte ljuger”. Men den talar inte heller sanning, eftersom den inte kan tala. Dess fossil och lagerföljder måste tolkas i ljuset av hypoteser om processer under jordens historia.

Redan på aposteln Petrus tid fanns det människor som förnekade syndafloden (2 Pet 3), och så är fallet än idag. Idag har syndafloden ersatts av årmiljonerna, ett paradigm som genomsyrar naturvetenskaperna och den sekulära världsbilden, och därmed nutidsmänniskors föreställningar om vårt ursprung.

Det är därför knappast förvånande att det var höga åldrar Hjälmberg mötte som geologistudent. Det spelar nämligen ingen roll om man idag finner välbevarade proteiner, blodkärl och blodceller och spår av DNA i dinosauriefossil – de måste ändå, kemins lagar till trots, vara 67 miljoner år gamla eftersom åldersparadigmet gör geologer oemottagliga för all evidens som vittnar om en ung jord. Och på samma sätt är biologer resistenta mot all evidens som vittnar mot evolution och för design.

Det är inte heller förvånande, men desto mer tragiskt, att Hjälmberg mötte liknande tankegångar under sina teologistudier. Teologer och apologeter tycks livrädda för att bli betraktade som anti-intellektuella vetenskapsmotståndare och flirtar därför gärna med sekularismen. Man tenderar att lita mer på naturvetenskapen än på Bibeln och försvarar det med att ”så många duktiga forskare inte kan ha fel”. Vetenskapshistorien visar tydligt att det kan de visst. Det är hög tid att reformera den teologiska utbildningen så att studenterna inte lämnar den mer sekulariserade än när de började. Det kanske inte är en frälsningsavgörande fråga idag, men en bit längre ner på det sluttande planet kan det ändå visa sig bli det för framtida generationer när bibeltron eroderats tillräckligt. Kanske är det redan för sent.

Vilken skillnad mot Jesus som betonade att ”Skriften inte kan göras om intet” och gång på gång förmanade fariséerna ”Har ni inte läst vad det står skrivet?”. Vid flertalet teologiinstitutioner råder ett annat förhållningssätt, nämligen: ”Skulle Gud ha sagt?”

Jordskorpan ljuger inte

För oss i föreningen Genesis är det en självklarhet att söka en harmoni med naturvetenskapen utan att göra avkall på vare sig bibelordet (Heb 11:3) eller vetenskaplig evidens. Modern kreationism är inte pseudovetenskap – den har på bara några få decennier vuxit till ett fruktbart vetenskapligt projekt inom många olika vetenskapsområden. 

Teistiska evolutionister använder ofta anekdotisk argumentation, som:

1. Jag var en gång kreationist, men när jag utbildade mig insåg jag hur dum och blåögd jag varit, så nu tror jag på evolutionen och en urgammal värld.

2. Jag känner till ungdomar som lämnat kristendomen på grund av att de utsattes för kreationismen i kyrkan.

Hjälmberg utnyttjar båda. Det första argumentet är ungefär lika relevant som ”Jag brukade äta Cornflakes men nu äter jag havregrynsgröt”. Det andra motsägs av omfattande statistiska undersökningar. Vi som är ute och möter gymnasister kan intyga att tesen är felaktig. Gymnasister som möter en ocensurerad bild av modern kreationism fascineras och visar tvärt om öppenhet för evangeliet.

Han har givetvis rätt i att Bibeln inte skrevs som en lärobok i naturvetenskap. Men det hindrar inte att den är fullt ut sann och trovärdig när den uttalar sig om historiska händelser som de i 1 Mos 1-11. Dessa försummade kapitel innehåller nycklarna till en rätt förståelse av biologin (organismvärldens mönster), paleontologin (mönstren i fossilen), antropologin (människans natur, ursprung och tidiga historia), geologin (fossil och berglager), lingvistiken (språkens uppkomst) med mera. Allt detta kastar våra teologer på sophögen när man lierar sig med tidsandan i hopp om att uppfattas som relevanta av (om)världen.

Man kan läsa Bibeln med trons ögon eller med otrons. Otrons säger: ”Det här kan inte ha hänt”. Trons säger: ”Hur hände det här?” Mycket i Bibeln tycks omöjligt ända till dess att man sätter sig ner och tänker efter. Så är det till exempel med idén att alla djuren inte skulle kunna fått plats ombord i arken. Om man väl räknar på det skulle alla som behövde plats ombord ha fått det, även om de alla varit stora som elefanter. 

Utrymmet räcker inte för att bemöta mer än en enda av alla Hjälmbergs ansträngningar för att visa hur orimligt det är att tro på syndafloden.

Han tar upp ”orthoceratiter” (en sedan länge övergiven beteckning på en utdöd bläckfiskgrupp) som han menar skulle ha bidragit till att förvandla forntidens hav till en ”trögflytande soppa” av levande organismer.

Det finns ungefär lika många fiskindivider i nutidens oceaner som det finns rakskaliga nautiloider (den mer korrekta termen) begravda som fossil. Det finns tusentals gånger fler marina fossila arter än nautiloider. Men det finns också tusentals gånger fler makroskopiska (synliga för blotta ögat) organismer än fiskar i dagens världshav så individantalen tycks ungefär desamma. Eftersom havet rymmer 1,3x10 18 m³ får varje individ åtskilliga kubikmeter till sitt förfogande. Precis som i arken.

Jordskorpan ljuger inte. Det gör däremot människor. Eller betydligt vanligare – talar osanningar i brist på kunskap och perspektiv. Eller tro på Bibeln.

Och Ölandsfossilet – ja det var en pinsam fadäs. Påpassligt av Hjälmberg. Vi slarvade med korrekturläsningen den där gången.