”Vi saknar existensberättigande om vi inte vill nå nya människor”

Frikyrkligheten är inte särskilt homogen men född ur samma väckelselängtan. Evangeliet behövde ut bredare, renare, djupare än vad som skedde, något behövde förändras. Församlingar och samfund bildades och blev tillsammans så tongivande under 1800- och 1900-talen att de, jämte arbetar- och nykterhetsrörelserna, brukar anses ha spelat en totalt avgörande roll för samhällets utveckling. Väckelserörelsen var med och böjde historien. 

Kan det ske på nytt? 

Det finns i ärlighetens namn mer som talar emot än för. Den allmänna statistiken – oavsett om det gäller antal församlingar, döpta, medlemmar, aktiva eller betjänade – pekar i negativ riktning. Jämte det radar de negativa nyheterna kring ledare och pastorer upp sig, antingen genom att de sviker förtroenden eller inte orkar jobba kvar i vad som ofta beskrivs som oklara, spretiga, pressande och tunga arbetsroller i församlingar med interna strider och brottningar. Det är förstås inte allas berättelse, men de är alltför många för att ignorera. Det skaver, bryter och bänder, vilket kan fylla en med misstro och förtvivlan. Jämte den logiska reaktionen kan man dock höra Lewi Pethrus, den svenska Pingströrelsens förste och störste förgrundsgestalt, viska att brytningstider är segertider. Kanske finns det hopp, trots allt?

Naturligtvis är det så, för det går inte döma ut en rörelse som har sitt ursprung i grundberättelsen om hur Gud steg ur den grav som ansågs ha beseglat dess öde. Livet hittade tillbaka den gången och tenderar att återuppstå i dess efterföljd, så det är definitivt rimligt att hoppas på en ny spirande tid där frikyrkan återigen får en betydande plats när nutidshistorien ska skrivas.

Hur det ska gå till är däremot svårare att tvärsäkert svara på, men det går att fundera högt och se vart det leder. Och teorier i all ära, om jag tillfrågas om en möjlig spaning framåt så vrider jag hellre huvudet åt den praktik som jag sett tillämpas med fruktbara resultat mitt under de senaste årtiondenas tuffa kyrko­period: Alpha. Denna grundkurs i kristen tro som skapades för ett lokalt behov i London och som spridit sig till att, sett ur ett evangelisationsperspektiv, bli en global skördetröska. I kyrka efter kyrka, på plats efter plats och i samfund efter samfund, har Alpha anordnats och människor berörts och funnit en kristen tro. Finns det måhända något att lära ur detta i det som nu är? 

Jag tror det. 

Alpha består av tre stycken grunddelar: Gemenskap (ofta över en måltid), föredrag utifrån någon central aspekt av kristen tro och slutligen gruppsamtal där deltagarnas – inte ledarnas – åsikter och perspektiv är det centrala. I den mixen av tydlighet och generositet har det nu visat sig, i årtionden världen över och i alla möjliga kyrkliga sammanhang, att såväl nya människor som Guds Ande har trivts. Den kultur och teologi som anglikanska församlingen Holy Trinity Brompton i London fyllde kursen med kan resten av världens församlingar hämta därur. 

Alphas stora bidrag hittills har varit att det skapat ett utåtriktat rum i en rad kyrkor. En varm plats att bjuda in till där männi­skor får vara sig själva och får Guds kärlek tydliggjord. Men varför begränsa det till ett rum i kyrkan, vore det inte bättre att hela församlingen var en utåtriktad plats där såväl nya människor som Guds Ande trivs?

I så fall skulle tre saker vara eftersträvansvärda:

• Öppen gemenskap – en plats där människor känner sig genuint uppskattade, sedda och bekräftade, på riktigt.

• Frimodig tydlighet – en plats där det är tydligt att Jesus är Frälsaren som tillbeds och lovsjungs, som är omistlig kärna och stjärna, som allt utgår ifrån och kretsar kring.

• Generositet och nyfikenhet – en plats där det finns utrymme för frågor och funderingar samt respekt för att männi­skors livsresor fram till tro är skiftande. 

De senaste åren, när den statistiska kräftgången har tydliggjorts, så har alltfler talat om behovet av att kyrkan övervintrar. Tanken däri, att i lydnad troget hålla fast vid sitt gudstjänstfirande och fortsätta förkunna evan­gelium även i tider med begränsad yttre framgång, är enkel att sympatisera med. 

För en väckelserörelse är det dock alltför passivt. Utan en aktiv strävan efter att det evan­gelium som förkunnas når nya männi­skor blir existensberättigandet oklart. Därför behövs en komplettering av tanken kring övervintring: ”Vi ska inte bara ta oss igenom vintern, vi ska påskynda våren!”

I en sådan strävan kanske ovanstående tre punkter kan hjälpa den församling som önskar bygga för en ny möjlig väckelsetid där den kristna kyrkan på nytt är med och böjer historien. Det är som sagt beprövade punkter, men det kommer förstås kräva sitt målmedvetna arbete och ha sina utmaningar – det är enklare att överleva en vinter än att även påskynda våren. Men visst vore det värt att försöka, att än en gång få vara med och på bred front ge värme, ljus och hopp till ett folk i desperat behov av allt det? Öppen gemenskap, frimodig tydlighet och en atmosfär präglad av generositet och nyfikenhet … 

Jag tycker mig höra hur det töar.