Var är EFK:s röst när Gaza bombas?

Vi gläds åt att en av Evangeliska Frikyrkans missionsdirektorer, Linalie Newman, tydligt tar avstånd från den oerhört brutala och folkmordsanklagade krigsföringen på Gazaremsan i en intervju i Dagen (30/7–25): ”Nej, man kan inte döda kvinnor, barn och civila på det här sättet. Så gör inte en demokrati.”

Tyvärr har det i övrigt varit ganska tyst från både församlingar, samfundet och företrädare på nationell och lokal nivå. Det finns till och med exempel där staten Israels krigsföring rättfärdigas och applåderas. Detta trots att EFK i dokumentet ”EFK 2020” satte upp som mål att utmana ”oss själva och vårt eget samhälle till större ansvarstagande för lokal och global rättvisa, fred, fattigdomsbekämpning och en hållbar utveckling”.

Men var är detta strävande synligt i vår rörelse när det kommer till våldet i Gaza? Tystnaden, och på vissa håll stödet, för den israeliska krigsföringen faller till stor del tillbaka på föreställningar om hur Gud driver historien genom det judiska folkets öden. När staten Israel utropades 1948 menade sig många se profetior gå i uppfyllelse eftersom man uppfattade att det judiska folket måste vara i besittning av hela löfteslandet innan Jesus kommer tillbaka.

Denna syn på hur Gud antas handla är djupt problematisk eftersom den förutsätter att Guds löften infrias genom våldsam krigsföring, fördrivning och militära checkpoints. Den innebär också en grov instrumentalisering av den judiska gruppen; judar avhumaniseras till pjäser på en tidens spelplan.

Även palestinier avhumaniseras genom denna teologi. Deras rätt att leva, bo, älska, ja själva rätten att få finnas till, hotas genom det pågående folkmordet och dess tillskyndare.

Jesu undervisning om att vända andra kinden till, att ta sitt kors och följa honom, står naturligtvis i bjärt kontrast till denna lära. Alltför ofta har röster i vår rörelse valt att sätta eskatologiska spekulationer i förarsätet och Jesus i baksätet. Jesus kan möjligen få säga något om mitt privata liv, men har inget att göra med Guds stora löften. 

Detta är knappast en särskilt Jesuscentrerad läsning av Bibeln. Faktum är att Jesus faktiskt har något att säga om vilka som ska ärva landet: ”Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet” (Matt 5:7). Jesus kopplar an till Psalm 37, där temat är Guds omsorg om de svaga. Gud ska beskydda deras ”arvslott” från de mäktigas förtryck.

Jesu ord har något att säga både till de 700 000 palestinier som fördrevs från sin arvslott 1948 och de Gazabor som idag har fått 70 procent av all infrastruktur sönderbombad och nu utsätts för massivt militärt våld och påtvingad svält.

Är inte dessa de förödmjukade som Jesus verkar koppla löftet till?

I Bibeln kommer inte löftet om ett nytt Jerusalem genom våld utan som en fri gåva från Gud. Det är ett Jerusalem som äntligen lever upp till sitt namn som en fredens stad. En stad ”vars portar aldrig skall stängas om dagen – natt blir det inte där” (Upp 21:25).

Det är detta löfte som Bibeln pekar mot, inte mot en modern nationalstat. Det är detta rike som de ödmjuka ska ärva och vars verklighet vi ska peka mot genom att här och nu upprätta de förödmjukade och fördrivna. 

Genom att se hur Bibelns budskap hänger samman med Jesu karaktär och etik kan vi äntligen ta av oket från staten Israel att uppfylla de tvivelaktiga tolkningarna av profetiorna.

Vi kan fortfarande erkänna det judiska folkets djupa historiska och liturgiska samhörighet med landet. Vi kan också erkänna israelers rätt att känna trygghet bland sina palestinska grannar mellan floden och havet. Och vi kan fördöma Hamas grymma terrorhandlingar den 7 oktober 2023. Men vi är också fria att kritisera den israeliska staten och hur den mot det palestinska folket ”uppsåtligen påtvingar levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis” (Folkmordskonventionen Art. II). 

Visst skulle vi i EFK kunna ta tydligare ställning mot det som pågår? Att tillsammans med andra kyrkor dra en röd linje? Att skandera, visa solidaritet och kräva att den demokratiska staten Israel höjer sig över terrorns metoder? Visst vill vi stå tillsammans med våra alltför ofta bortglömda trossyskon i Gaza och på Västbanken? Visst vågar vi på alla dessa sätt peka mot Guds löften i Kristus om ”ett glädjebud till de fattiga… befrielse för de fångna… frihet för de förtryckta… ett nådens år från Herren”? (Luk 4:18-19) och så ”utmana oss själva och vårt eget samhälle” till större ansvarstagande?

--

Anton Johnsson, teolog och ordförande i Baptistiska Arbetareföreningen

Victor Alphonce, teolog och ledamot i Baptistiska Arbetareföreningen

Annika Wilzén, barnmorska och medlem i Baptistiska Arbetareföreningen

Julia Matthews, studerande till barnskötare och medlem i Baptistiska Arbetareföreningen

Jonathan Lange, utvecklingsledare och medlem i Baptistiska Arbetareföreningen 

Isabelle Grönwall, sociolog och medlem i Baptistiska Arbetareföreningen