Så röstar en kristen i helgens val

Man hör ofta att kyrkan inte ska vara politisk. Anklagelser om ”högerkristna” falanger ställs mot Svenska kyrkan och andra samfund som beskylls för att vara vänster. För den väljare som räknar sig som kristen är det lätt att bli förvirrad när valrörelsens motstridiga budskap drar åt olika håll.

Till detta kommer en vanlig tolkning av den lutherska så kallade tvåregementsläran: staten ska sköta samhället och kyrkan hålla sig till sitt. Men går man till Nya testamentet är det svårt att förstå Jesus och hans lärjungar som opolitiska. De tog ställning i samhällsfrågor, kritiserade makten och visade på andra sätt att ordna livet tillsammans. Hela Bergspredikan kan läsas som en uppgörelse med sin tids sätt att tänka och handla.

Samma mönster återkommer i Gamla testamentets profetböcker. Där riktas kritiken mot övervåld, maktfullkomlighet och habegär, men också mot en andlighet som lovar framgång och välstånd samtidigt som fattiga, änkor och invandrare förtrycks.

Den tjeckiske teologen Tomáš Halík formulerar i boken ”Vidrör såren” behovet av en kristendom som är aktiv i samhället. ”Kristendomen hör hemma i politiken”, skriver han, ”men som en kritisk opponent till makten, med profeternas viktiga men otacksamma och farliga roll: att avkläda makten den heliga aura som den älskar att omge sig med …”

I den traditionen står många kristna genom historien: Franciskus, Jean Calvin, Martin Luther och William Wilberforce och närmare vår egen tid Dietrich Bonhoeffer, Martin Niemöller och Desmond Tutu. Den kristna tron tar sin början hos den enskilda människan, får gestalt i församlingen och konsekvenser för det samhälle hon lever i.

Samtidigt är kristendomen något vida mer än en politisk ideologi. Den gör anspråk på att förvandla människoliv och påminna oss om vårt beroende av en kärleksfull Gud. Där hämtar den kristne också kraften att engagera sig för andra människor, i det lilla såväl som i politiken och det globala ansvarstagandet.

Därför går kristendomen inte att pressa in i en partipolitisk mall. Jesus var varken sosse, kristdemokrat, miljöpartist eller liberal. Den kristna tron skär på tvärs genom höger-vänsterskalan och låter sig inte heller fångas av GAL–TAN eller någon annan samhällsvetenskaplig modell. Gud är större än våra politiska kategorier.

Av samma skäl är det vanskligt att reducera kristendomen till en uppsättning värderingar. När politiker talar om ”kristna värderingar” finns en frestelse att först välja de värden som passar den egna ideologin och sedan förse dem med en kristen etikett. Till höger betonas gärna traditioner, nationell identitet och individualism, medan vänstern hellre lyfter jämlikhet, internationell solidaritet och gemenskap. Båda kan finna stöd för delar av sin övertygelse i den kristna traditionen. Ingen av dem kan göra anspråk på helheten.

Det gör knappast saken enklare för den kristne som står med valsedeln i handen. Om inget parti kan göra anspråk på att företräda den kristna tron, vad ska då avgöra var man lägger sin röst?

Jesus egen undervisning är en god utgångspunkt. I Bergspredikan möter vi ett koncentrat av Jesus budskap: ödmjukhet, rättfärdighet och barmhärtighet, men också uppmaningen att hålla fred och vara salt och ljus i världen.

När Jesus framträder i synagogan i Nasaret blir det mer konkret. Han talar om glädjebud för de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta. Och i Matteusevangeliets 25:e kapitel går Jesus ännu längre. Där identifierar han sig med den hungrige, den törstige, den hemlöse, den nakne, den sjuke och fången: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Det är svårt att läsa Jesus undervisning utan att se ett mönster. Blicken riktas mot den som befinner sig längst ned, den som saknar makt och är beroende av andras barmhärtighet.

För den kristne väljaren ger detta ett tydligt underifrånperspektiv. Frågan blir inte bara vilket parti som bäst företräder mina egna intressen, utan hur politiken behandlar den som har minst makt. Vem står på de svagas sida? Vem ger röst åt den som har svårt att göra sig hörd? Och vem ser den lilla människan oavsett bakgrund, ålder eller etnisk tillhörighet?