Den stora svängen i Visby kan avgöra valet

Under den gångna mandatperioden har det varit trångt på högerkanten. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i stor utsträckning tävlat om samma väljare. När även Liberalerna under Simona Mohamsson öppnade för ett närmare samarbete med Sverigedemokraterna såg utvecklingen ut att fortsätta i samma riktning.

Men i Visby förändrades tonläget.

Mohamsson talade om behovet av ett liberalt parti som både vill sänka skatten och stärka skolan. Ulf Kristersson ägnade en ovanligt stor del av sitt tal åt välfärdens kvalitet. Tydligast märktes omsvängningen hos Kristdemokraterna. Ebba Busch talade om höjt barnbidrag, ett större bistånd och ett mjukare tonläge i integrationsfrågorna. Hennes glasspaus med Magdalena Andersson blev en symbol för samma rörelse.

Utvecklingen är logisk. Val i Sverige vinns sällan på ytterkanterna. De avgörs bland väljare som inte bestämt sig. Att de borgerliga partierna försöker återerövra egna profiler är därför sannolikt nödvändigt.

Samtidigt väcker omsvängningen en annan fråga. Om mitten nu blivit den viktigaste politiska spelplanen, varför upptäcker Kristdemokraterna det först några veckor före valet?

När Tidöpartierna vann regeringsmakten 2022 var migrationen, kriminaliteten och energifrågan de dominerande konfliktlinjerna. I dag ser landskapet annorlunda ut. Regeringen har delvis blivit ett offer för sina egna framgångar. Skjutningarna har minskat och asylinvandringen ligger på historiskt låga nivåer. Frågor som mobiliserade väljarna för fyra år sedan upptar inte längre samma plats.

På samma gång har egeringens politik skapat nya problem. Tonårsutvisningarna och diskussionen om sänkt straffmyndighetsålder har fått många väljare att fråga sig om pendeln svängt för långt. Den politiska konfliktlinje som tidigare gynnade regeringen är inte längre lika tydlig.

Förhoppningen tycks stå till energipolitiken. Beskedet om statens ökade engagemang i kärnkraften var i sak betydelsefullt. Men för många väljare framstår kärnkraften fortfarande mer som ett löfte än som en genomförd förändring. Och samtidigt har klimatfrågan återtagit en del av den plats den förlorade för några år sedan. Där räcker det inte längre att tala om reaktorer.

Också i den ekonomiska politiken märks en förändring. Under två decennier har borgerligheten satt dagordningen i skattefrågan. Jobbskatteavdragen förändrade spelplanen och Socialdemokraterna accepterade steg för steg stora delar av reformerna. Men i årets valrörelse är det snarare högern som försvarar sig. Ebba Busch vill rikta framtida skattesänkningar mot låginkomsttagare. Centerpartiet vill ersätta jobbskatteavdraget med ett nytt grundavdrag. Liberalerna framstår nästan ensamma om att försvara den klassiska borgerliga linjen. Samtidigt driver Miljöpartiet och Vänsterpartiet frågan om högre beskattning av de rikaste. Det är ett tecken på att den ekonomiska konfliktlinjen håller på att förändras.

Inte heller på den rödgröna sidan är bilden fullt så stabil som opinionsmätningarna antyder. Centerpartiets krav inför en möjlig regeringsbildning skiljer sig dessutom tydligt från dem som ställdes under Januariavtalet. Då handlade det om stora liberala reformer som avskaffad värnskatt och marknadshyror. Nu kretsar kraven kring satsningar på ungas psykiska hälsa, öppna landskap och skattesänkningar för låginkomsttagare. Det är frågor som ligger betydligt närmare Socialdemokraternas egen politik och som därför kan göra en regeringsförhandling enklare än många tror.

Den stora knäckfrågan kvarstår. Vänsterpartiet vill ha ministerposter. Centerpartiet vill fortfarande inte regera tillsammans med Vänsterpartiet. Den motsättningen har inte blivit mindre.

Kanske är det därför Magdalena Andersson försöker hålla konfliktnivån nere. Hennes budskap handlar mindre om stora kursändringar än om att inge lugn. I Almedalen talade hon om ett Sverige som riskerar att förlora sin själ, samtidigt som hon försäkrade att den strama migrationspolitiken i huvudsak ligger fast.

Det är en skicklig strategi när opinionsläget är gynnsamt. Den som leder har sällan något att vinna på att höja tempot.

Men den skapar också ett märkligt politiskt läge. Regeringen söker sig mot mitten därför att konfliktlinjerna från 2022 tappat kraft. Oppositionen söker sig mot mitten därför att den redan leder. Resultatet blir en valrörelse där båda sidor rör sig mot samma väljare, men från olika håll.

Den stora striden handlar inte längre om vem som kan formulera den skarpaste konflikten. Den handlar om vem som lyckas vinna väljarnas förtroende i mitten. Och den matchen är långt ifrån avgjord.